Prologer

Pappa gav mig en pulsklocka. Hen tänkte väl att jag skulle satsa på träningen nu när jag inte har något annat att göra. Haha! Som om. De gav mig ett halvår. Jag bad om tolv månaders frist från livet, fick hälften. Det är okej. De försörjer mig ju. Och jag kunde inte ens argumentera för varför det behövdes. Jag hörde ju hur banala orden lät innan de ens lämnat mina läppar. Meningslöst och varför och ingenting och hur kan vi leva när vi vet att vi ska dö växte i munnen, och jag svalde dem. Jag är inte ledsen. Jag förstår bara inte hur folk kan gå runt och vara målmedvetna hela dagarna.

Men det var fint av honom. Med pulsklockan, alltså. Jag blev lite besatt av den, faktiskt (och jag gillar att vara besatt). Det första jag gör på morgonen, efter att jag känt på livet och efter att jag pratat lite strunt med min nakna spegelbild, är att spänna fast sensorbandet straxt under brösten. Och den stora GPS-klockan på vänster handled. Jag dricker juice och läser Dagens Nyheter och har pulstoppar vid Utrikes och debattartikeln om omöjligheten att komma överens i energifrågan. När Axel ringer med sin mörka, välbekanta röst och säger kom tillbaka till skolan ditt emo, tickar den fridfullt på i 70. Och när brevbäraren kommer med ett vykort från min peruanske brevvän José slår den i taket. Det är som jag misstänkt. Jag har en transekvatorial crush. Den här manicken gör att jag har slutat vara hemlig för mig själv. Jag skulle likagärna kunna vara genomskinlig, på det bra sättet. Jag ser mitt blod strömma genom kroppen och mina tankar sjuda i huvudet nu.

Men trots detta, så kan jag svära på att jag när jag vaknar om mornarna svävar jag, om än aldrig så lite. Ett människohår av luft mellan mig och det champagnefärgade lakanet. Ett tunt, råttfärgat strå av nordisk kvalitet, visserligen. Men ändå. Jag är alldeles lätt, i väntan på katastrofen. Jag känner det. Det är elektricitet i luften. Jag längtar efter stormen. Den ska ta oss bort och göra att vi börjar bry oss om det som är viktigt och riktigt igen.

Det är november i Göteborg. Jag tog på mig min största och ruggigaste tröja och gick till ett hotell jag brukar gå förbi. Jag gick in, beställde den enda drink jag kan namnet på i baren. Long Island Iced Tea. Jag läste om den i en Rocky-serie en gång. Det måste vara något bra. Bartendern trodde att jag skojade, frågade om jag ville ha cola, jag stirrade oförlåtande på honom och visade mitt leg som precis idag blev giltigt för sådana här aktiviteter, faktiskt.

Jag blev full, det kändes annorlunda än jag trodde. Bättre. ”Vilken stor klocka du har”, sa bartendern. Jag var långsur och sa ”Tack. Det är för att jag ska kunna mäta ut våra återstående sekunder bättre”. Hen såg ledsen och förvirrad ut. Folk som hänger på sådana här affärsresehotell är nog inte som jag, oftast. Jag ångrade mig. ”Egentligen är det mitt hjärta”, sa jag. ”Kolla här. 110 slag i minuten. Om jag inte hade varit så stolt hade jag kanske erkänt att det nog är på grund av det här teet jag fick av dig.” En kvinna vid ett bord tog otåligt upp sin mobil. Ett bullrande skratt hördes. En kille i orange mössa kom in genom dörren. A man walks in to a bar, tänkte jag. Och kände att precis nu skulle berättelsen börja.

Inspiration: Scandic Crown, en födelsedagspresent, den där känslan av att sväva över marken