dricka öl och ägna mig åt vackra, starka saker. Stora dramatiska gester och färgsprakande detaljer. Att sommaren ska explodera nu genast. Flytta till San Fransico eller en hippiegård någonstans där det inte alltid regnar och hjärtat fryser till is.
Vadan denna totala ansvarflykt? Efter ett liv av duktighet, ett konstant Luthersk handhållande, pragmatik. Det är plötsligen nu de banala drömmarna kommer. Det är nu blicken fastnar i fjärran och cellerna skaver mot varandra.
Vi tror inte på ansvar. Vuxenheten är ett skällsord för oss. Det anständiga liv som generation efter generation före oss har strävat så efter är plötsligen under vår nivå. Jag älskar att befinna mig i vackra hem men kan inte tänka mig att äga något annat än cyklar och kanske några böcker. Jag myser inombords av mina äldre kollegors familjebestyr ryser vid tanken på att ha egna. Jag beundrar hårt arbete men känner själv att jag måste göra något som jag är ödesbestämd att ägna mig åt.
Vi vill bli älskade ovillkorligt. Vi lovar inte att vara där när ni faller.
Jag vet vad vi är rädda för, men varför? Varför är vi så rädda? Och är det befogat?
Måste återta långsamheten och långsiktigheten. Måste lära mig att se nyanserna. De försiktiga vibrationer som egentligen är det som gör livet stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar