de fäller alla kronblad igen som grät de blod för att livet är så kort

Jag och min mamma brukade gå långa, långa promenader med hunden om långfredagarna. I Dalsland luktade det jord och gräs och eldrök i vårkall luft så här års. Hönorna sprätte tanklöst i trädgården, medan jag stirrade mot den knallblå himlen över det torra fjolårsgräset och var uppfylld av grandiosa känslor som var för stora för en barnkropp, men som jag förstår bättre nu.

Den här långfredagen snöar det våldsamt i Linköping och hunden och mamman har återförenats med den jord som inte förmår dofta genom slasket. Jag springer en asketisk mil istället.

Jag lyssnar på hiphop så väggarna skakar och får hela kollektivet att lukta citronsåpa. Jag väcker vår surdeg Fritiof till liv, tänker att hen ska få återuppstå så här till påsk. Jag bakar pizza med latinska ingredienser som jag köpte med mig från en annan värld för 5 dagar sedan.

Det är stort att vara vuxen, ensam och fri. Jag brukar aldrig skatta friheten särskilt högt; jag sätter alltid gemenskapen, kollektivismen och tryggheten före. Det är personligt, ideologiskt och politiskt. Men sådana här dagar av självvald isolering blir levandet väldigt påtagligt och den berusande känslan av jag kan göra precis vad jag vill bultar hårt och storslaget i bröstet.

Linköping är en spökstad. Hela centrum är nedsläckt, igenbommat och övergivet. I något hörn skymtar en skugga med en kasse. Jag impulsköper vita tulpaner. Jag tycker om vita blommor. De är så olika oss människor. En provocerande absolut skönhet; sorgsen, dramatisk och ljus.

Jag hör mig själv säga var är du? till himlen. Finns du alls någonstans? Sen kan jag inte låta bli att le plötsligt. Hen bor ju i mig. Sådana här enskilda dagar känner jag henne i varenda steg. Ensamheten var hennes bästa vän och fiende. Jag har ärvt alla tankarna, viljan och historien. Jag är som hen, fast vildare och gladare.