viktigheter

Bucket list
Det finns en oändlig mängd fantastiska möjligheter, drömmar och idéer; långt fler än vad vi kan fylla våra liv eller ens våra hjärtan med. Men med vissa saker är man mindre benägen att kompromissa.

Få betalt för att skriva 
Bo minst ett år i ett utomnordiskt land
Ha barn, egna eller adopterade
Lyckas åka på filmfestivalen i Cannes, alternativt på något sätt medverka vid en filminspelning
Fullborda ett triathlon
Åka till New Orleans, Marrakech, Japan, Grekland, Frankrike, Sverige norr om polcirkeln
Bo i en storstad. En riktig storstad.
Bo på landet. Det riktiga landet.
Åka på en lång båtresa, till exempel över Atlanten
Göra en riktigt lång vandring, alternativt cykelfärd. Typ genom ett land.
Dela en trädgård med någon eller några
Lära mig att rida

Vad jag skulle vilja vill äga (som jag redan inte äger)
Fler cyklar! (en riktigt bra racer. en fixie. en gammal damcykel. en hybridhoj.)
Ett citronträd, ett avokadoträd, ett mangoträd

Det som jag skulle vara mest stolt över mig själv om jag gjorde
Byggde ett hus

Det aboslut viktigaste
Att jag får vara fullt rörlig. Att jag får ha alla sinnen i behåll.

Vad som inte får hända
Att jag slutar känna stora känslor. Att jag inte har kärlek i mitt liv.

startskottet

Alla som haft förmånanen att träda inför Gärningsmannens presentpapperinneslutna dörr vet att där väntar en vild värld. Växterna har tagit över ruinen. De gror ur urgröpta mobiltelefoner, glasburkar och gamla skrivare. Slingrar hungrigt från taket, mot solen, grönskar sitt fängelse, önskar sig oändliga. Ibland kan man få gå på jakt efter svärmorstungans högljutt doftande blommor. Ibland blir man förmanad att ta det varligt med späda blad i ett vattenglas.

Jag fick ett skott taget från den lystna moderplantan i vårvintras. Jag tog med det till jobbet.

Sedan dess har det funnits dagar. Dagar då det varit som en svart vägg utanför fönstret. Dagar som själen velat separera från kroppen. Och dagar fulla av solljus, entusiasm och telefonsamtal från receptionen om mystiska blomsterbud. Men varje dag har jag tittat på skottet och känt att framtiden - trots allt - är ljus.

och du ska ta mig härifrån, nu när det blåser på månen

Såg ni månen i helgen? Eller kände ni den kanske? Den var extra nära och extra stor dessa dagar. När jag jobbade på Hostel in the Forest i Georgias skogar pratade jag och en gäst om den mytomspunna himlakroppen. "Om den har kraft att dra upp havet, så tror jag att den påverkar oss också", sa hon, och jag tyckte det lät rimligt (men då bör man betänka att vi även höll varandra i händerna i en cirkel innan måltider, hade sweat lodge-ritualer och manifesterade önskningar genom att blåsa toner i en stor snäcka som stod på verandaräcket).

I mitt rum hänger Olivers stora rislampa och den får mig alltid att tänka på månen, enorm och svävande. På kvällen är här därför alltid augusti och alltid bitterljuvt. Letar man lite så upptäcker man att några av de bästa låtarna innehåller månen. Så helt oberörda av den är vi uppenbarligen inte.

Varsågoda: du är som natten och jag är som månen

there's nothing short of dying that's half as lonesome as the sound of a sleeping city sidewalk and sunday morning coming down

Promenera hem tillsammans genom iskall fågelsång och svagt, kemiskt blått gryningsljus.
Sjunga i sängen till lunchdags, sol utanför på gatan och vind genom fönstret.
Premiär för utefrukost på taket.
Skogskövling och den narcissistiska generationen i DN.
Lyssna på min vän Joejos covers och vilja gråta lite.
En lätt darrning i skelettet efter gårdagsnatten, som att sväva en millimeter ovanför marken, trampa luft.
Någon har hällt något artificiellt i Filbyter-fontänen, den bubblar och skvätter och blir ett stort badkar.
Katten som hälsar på från Skåne.
Stilla framtidsångest.

Det är någonting med söndagar. Som om de  befann sig precis före slutet. De är eftertexterna, världens ände, dödens väntrum. Allt är stilla och vackert en söndag. Allt är ensligt, oavsett hur många människor man omgiver sig med. Söndagarna bidar sin tid. De vet att de redan har kommit för sent.

vad som helst kan bli en plikt. vad som helst.

Det dröjde länge innan jag förstod grejen med Twitter, men efter att ha givit det lite tid och medelst naturligt urval sållat fram intressanta konton att följa är jag fast. 140 tecken är förvisso alldeles för lite att kommunicera något vettigt på, men folk postar en aldrig sinande mängd av intressanta länkar till  längre artiklar och poster om psykologi, IT, konst, samhällsdebatt och annat som jag tycker är spännande.

Problemet är att den enda gången jag är tilläckligt stationär vid en dator för att följa ett sådant flöde är på jobbet, och där har jag naturligtvis inte tid att läsa alla de här texterna. Det är ju närmast ett heltidsjobb i sig. Så jag har ett gmail-utkast, "blandat minne" där jag dagligdags klistrar in länk efter länk efter länk, attt läsa "en annan gång", tills de bildar en ångestlång lista av livsnödvändig information som jag aldrig hinner läsa.

Det är en ett symptom på och en metafor för så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja.

du sägs vara det vackraste vi vet, men knappast särskilt konkret

Det finns få saker som är så deprimerande som Melleruds öde torg en blåsig förmiddag. "Tänk om någon bestämde att du var tvungen att ta jobb på Konsum och bo här resten av livet" säger min pappa lömskt. "Vad skulle du säga då?"

Fan vad skönt, överraskade jag mig själv med att genast tänka. Då har man äntligen något att förhålla sig till! Precis som inom all god design måste man arbeta med begränsningar för att åstadkomma något av värde. Så också med utformningen av livet. Jag skulle ju knappast hoppa jämfota av glädje vid ett sådant bud, men skulle väl efter att ha vant mig vid tanken börja ägna mig helhjärtat åt trädgårdskötsel och romanskrivande och eldande och årstidernas växlingar, och nog få ett gott liv i vår träkåk långt ifrån allt.

Det är ju närmast sliten sanning numera, det där att valfrihet ofta gör oss allt annat än tillfreds. Men frihet som begrepp är förstås så mycket mer än valfrihet! Och det är JUST DET som utgör mitt problem med friheten. Jag tycker att den är mer urvattnad än Like-tummen, instagramfilter och arbetsmarknadspolitik tillsammans. Allt kan försvaras med friheten som argument. Min frihet att tälta i din trädgård är din ofrihet till privat mark. Min frihet att ligga med andra är min pojkväns ofrihet att känna sig tryggt och odelat älskad. Min frihet att säga vad jag vill är din ofrihet att gå på stan utan att bli kallad hora.

Friheten är tvivelaktig för att den inte går att falsifiera. Det är definitionen av pseudovetenskap, ni vet. Jag kan påstå att det finns en oupptäckbar miniatyrtekanna som kretsar kring jorden, och du kommer aldrig att kunna motbevisa det - således är det inte en vetenskapligt gångbar tes. Allt kan vara frihet. Alltså är den ingenting.

Att känna vinden i håret. Att slippa vara förtryckt. Den kittlande känslan i maggropen inför långa, okända vägar. Att ha medel att inte vara i beroendeställning till någon som vill utöva makt över en. Avreglering. Allt det kan man skaffa nya ord för, eller använda mer distinkta termer. Kalla det inte frihet, för då stannar diskussionen där.

Ingen vill väl vara ofri? Jag kan sträcka mig till att friheten är ett vackert konstverk, en utopi som såväl liberaler som socialister eftersträvar på varsin front, en symbol för vår ogreppbara, onåbara samhörighet. Häng upp den på Louvren.  Men sluta att argumentera och analysera med retoriskt fluff som är lika kontroversiellt och nydanande som...ballerinakex. Let's get down to business.

Katrineholms fallna ängel och jag

Fast jag har krupit ihop på golvet längst bort i ett hörn av stationshuset, i vara-ifred-avkroken,  av två timmars försening bittert planerande veckan i min kalender, får jag sällskap.

"Du har inga såna där fåfänga skor du", säger han uppskattande på finlandssvenska.
Jag tittar upp, ler svagt:
"Nej. Kängor."
Han mumlar lite.
"Jag har ju mina problem." En nick mot kassen i höger hand.
"..." Jag håller i pennan.
"Jag ska fixa dem...men inte själv."
"..." Jag tittar ner.
"Inte själv."
Jag bläddrar i kalendern. 1 juni, räknar två veckor bakåt. Det går visst inte så bra att koncentrera sig på att skapa en tidslinje för arbetet med Rookiefesten.

Han har tryckt på hissknappen, men antagligen fel, för hissen kommer aldrig.
"Nu blir det lite djupt, men egentligen är det samma med spriten som med smink. Man döljer vem man är på riktigt."
"Ja", säger jag."Så är det faktiskt."
"Men vem är man egentligen då?"
"Det lär man sig, med tiden", påstår jag. Kalenderbladen fladdrar, dagar och år som passerar."Efterhand. Med åren blir man sig själv."
Han funderar en stund.
"De kallar mig äckel, på stan. Det gör mig så ledsen."
"Jag förstår det."
Hissen plingar till. Han kliver in, vinkar.

Jag vinkar tillbaka. Och kallar mig själv äckel. För att jag knappt vågar titta en egentligen ganska likasinnad medvarelse i nöd i ögonen, av rädsla för att bli fångad i hans värld.