du sägs vara det vackraste vi vet, men knappast särskilt konkret

Det finns få saker som är så deprimerande som Melleruds öde torg en blåsig förmiddag. "Tänk om någon bestämde att du var tvungen att ta jobb på Konsum och bo här resten av livet" säger min pappa lömskt. "Vad skulle du säga då?"

Fan vad skönt, överraskade jag mig själv med att genast tänka. Då har man äntligen något att förhålla sig till! Precis som inom all god design måste man arbeta med begränsningar för att åstadkomma något av värde. Så också med utformningen av livet. Jag skulle ju knappast hoppa jämfota av glädje vid ett sådant bud, men skulle väl efter att ha vant mig vid tanken börja ägna mig helhjärtat åt trädgårdskötsel och romanskrivande och eldande och årstidernas växlingar, och nog få ett gott liv i vår träkåk långt ifrån allt.

Det är ju närmast sliten sanning numera, det där att valfrihet ofta gör oss allt annat än tillfreds. Men frihet som begrepp är förstås så mycket mer än valfrihet! Och det är JUST DET som utgör mitt problem med friheten. Jag tycker att den är mer urvattnad än Like-tummen, instagramfilter och arbetsmarknadspolitik tillsammans. Allt kan försvaras med friheten som argument. Min frihet att tälta i din trädgård är din ofrihet till privat mark. Min frihet att ligga med andra är min pojkväns ofrihet att känna sig tryggt och odelat älskad. Min frihet att säga vad jag vill är din ofrihet att gå på stan utan att bli kallad hora.

Friheten är tvivelaktig för att den inte går att falsifiera. Det är definitionen av pseudovetenskap, ni vet. Jag kan påstå att det finns en oupptäckbar miniatyrtekanna som kretsar kring jorden, och du kommer aldrig att kunna motbevisa det - således är det inte en vetenskapligt gångbar tes. Allt kan vara frihet. Alltså är den ingenting.

Att känna vinden i håret. Att slippa vara förtryckt. Den kittlande känslan i maggropen inför långa, okända vägar. Att ha medel att inte vara i beroendeställning till någon som vill utöva makt över en. Avreglering. Allt det kan man skaffa nya ord för, eller använda mer distinkta termer. Kalla det inte frihet, för då stannar diskussionen där.

Ingen vill väl vara ofri? Jag kan sträcka mig till att friheten är ett vackert konstverk, en utopi som såväl liberaler som socialister eftersträvar på varsin front, en symbol för vår ogreppbara, onåbara samhörighet. Häng upp den på Louvren.  Men sluta att argumentera och analysera med retoriskt fluff som är lika kontroversiellt och nydanande som...ballerinakex. Let's get down to business.