Fast jag har krupit ihop på golvet längst bort i ett hörn av stationshuset, i vara-ifred-avkroken, av två timmars försening bittert planerande veckan i min kalender, får jag sällskap.
"Du har inga såna där fåfänga skor du", säger han uppskattande på finlandssvenska.
Jag tittar upp, ler svagt:
"Nej. Kängor."
Han mumlar lite.
"Jag har ju mina problem." En nick mot kassen i höger hand.
"..." Jag håller i pennan.
"Jag ska fixa dem...men inte själv."
"..." Jag tittar ner.
"Inte själv."
Jag bläddrar i kalendern. 1 juni, räknar två veckor bakåt. Det går visst inte så bra att koncentrera sig på att skapa en tidslinje för arbetet med Rookiefesten.
Han har tryckt på hissknappen, men antagligen fel, för hissen kommer aldrig.
"Nu blir det lite djupt, men egentligen är det samma med spriten som med smink. Man döljer vem man är på riktigt."
"Ja", säger jag."Så är det faktiskt."
"Men vem är man egentligen då?"
"Det lär man sig, med tiden", påstår jag. Kalenderbladen fladdrar, dagar och år som passerar."Efterhand. Med åren blir man sig själv."
Han funderar en stund.
"De kallar mig äckel, på stan. Det gör mig så ledsen."
"Jag förstår det."
Hissen plingar till. Han kliver in, vinkar.
Jag vinkar tillbaka. Och kallar mig själv äckel. För att jag knappt vågar titta en egentligen ganska likasinnad medvarelse i nöd i ögonen, av rädsla för att bli fångad i hans värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar