there's nothing short of dying that's half as lonesome as the sound of a sleeping city sidewalk and sunday morning coming down

Promenera hem tillsammans genom iskall fågelsång och svagt, kemiskt blått gryningsljus.
Sjunga i sängen till lunchdags, sol utanför på gatan och vind genom fönstret.
Premiär för utefrukost på taket.
Skogskövling och den narcissistiska generationen i DN.
Lyssna på min vän Joejos covers och vilja gråta lite.
En lätt darrning i skelettet efter gårdagsnatten, som att sväva en millimeter ovanför marken, trampa luft.
Någon har hällt något artificiellt i Filbyter-fontänen, den bubblar och skvätter och blir ett stort badkar.
Katten som hälsar på från Skåne.
Stilla framtidsångest.

Det är någonting med söndagar. Som om de  befann sig precis före slutet. De är eftertexterna, världens ände, dödens väntrum. Allt är stilla och vackert en söndag. Allt är ensligt, oavsett hur många människor man omgiver sig med. Söndagarna bidar sin tid. De vet att de redan har kommit för sent.