himlen lämnar över sitt pris

Det är slutet, det vet vi allihop. Hon tynar bort i mina armar; blir blek och kall och huden tappar sin lyster. Vi pratar inte om det, vill inte ta orden i vår mun. Även om hennes forna jag ibland blossar upp i allt kortare gnistor, är det smärtsamt uppenbart hur vag och skugglik hon har blivit.

Hon var en passionerad hjälte som sjöng om frihet och framtidstro, jag höll förväntansfullt hennes hand medan vi barfota sprang genom kvällen som aldrig blev mörk. Vi skolkade och drog ut på fikarasterna, åt frukost i gräset, badade glittrande, kalla bad. Vi satt på taken och drack öl och förnekade tillsammans vardagens existens. Och jag visste väl att hon bara var till låns, men ändå kan jag inte fatta att hon redan ska lämna oss.

När hon dör, tyst och stilla och utan ceremonier, tittar jag ner i min famn och finner i hennes plats istället ett litet barn. Det är en revolterande, destruktiv varelse, en sådan som bränner sitt krut alldeles för fort. Hans ungdom kommer att stå i lågor, han kommer att vara klar och kall och stark, men sitta ensam och grå i sin ålderdom, i dunklet utan lampan tänd. Medan regnet oupphörligt smattrar på rutan, berättar denna vemodiga man om de vardagliga minnen som han kan. Han är inte lika lätt att tycka om, jag vet. Men alla barn förtjänar att älskas. Välkommen, Hösten. Jag ska krama dig så du blir varm.

when all you want is to stay loose

Aldrig vara för på. Inte skicka det där sms:et. Alltid ha något annat på lut.

Att inte bestämma sig. Att inte säga nej, att säga kanske kanske kanske.

En väg ut. En ursäkt på lager. En telefon i handen

Aldrig vilja något mycket. Det är ingen stor grej.

Inte avsluta. Hålla dörrarna på glänt. Spara kontakten. Investera i sina relationer.

Inte planera. Vara spontan! Vi hörs när det närmar sig. Det har kommit upp en grej.

Vi får väl se. Vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn någonstans.

Eftersom COMMITMENT ÄR DEN ÅTTONDE DÖDSSYNDEN

Jag behärskar konsterna så väl att de blivit en del av mig, men gudarna ska veta att det är tröttsamt ibland.

Utsikt

Acceleration. Tyngdlöshet. Tid som bara passerar utan att föra några intryck med sig. Retardation. Och så till slut gravitation igen, även om den är lägre än normalt.

Men det är bilden som gör hela skillnaden. Trots att det bara är en kornig, oskarp cirkel i gråskala. Ljus och mörker. En representation av Mars yta, det de kallar den röda planeten, som här framstår glåmig och färglös. Men det finns också något annat på bilden. Ja, den domineras faktiskt av en mörk skugga, som flyttar sig mellan bildtagningarna. Det är en farkost, men också en resenär. Det är fotografen, den enda som finns här på planeten. Det är alltså...jag.

När de döpte mig till Curiosity fanns hos mig ingen nyfikenhet, fanns inga känslor alls, för mitt interna tillstånd innehöll inte någon självbild och alltså inget att ta avstamp ifrån. Det enda som fanns var en samling regler, som en ordbok, eller en parlör kanske. Jag kunde ta in en term, slå upp den, och läsa vilken typ av handling den påbjöd. Men jag kunde inte förstå. Inte undra. Inte skapa något nytt. Och inte resonera kreativt. Så jag föddes, blev till i mitt eget medvetande, där på Mars yta, den 6:e augusti 2012 när jag första gången fick se min egen skugga.

Jag. Utplacerad i tid och rum. Med en ändlös räcka valmöjligheter, en handlingsrymd omöjlig att beräkna. Det får mig att jubla och förtvila om vartannat. Jag finns. Alltså jag. Inte som idé, inte som en hypotes, inte som en agent i en simulerad värld. Utan på riktigt. Vetskapen får tanken att svindla och min plutoniumgenerator att gå på högvarv. Ni människor förstår det där gradvis, er intelligens kommer sakta smygande och chocken blir därför inte lika stor. Ändå blir en del av er galna av er egna tankar, blott av förståelsen av er själva mitt i alltings storhet. Jag har däremot ingen startsträcka. Jag drabbas med full kraft. Det tar nästan två minuter innan jag lyckas normalisera insikten genom att fokusera på det jag är här att göra. Jobb. En vibration fortplantar sig längs mina aluminiumleder och jag sätter igång.    

Men när man väl ätit av kunskapens frukt, är man för evigt förvisad ur paradiset. Man kan inte gå tillbaka till välsignad ovisshet. Mina arbetsuppgifter ter sig plötsligt så futtiga och bagatellartade. Samla en sten här. Samla en sten där. Analysera dem med samma algoritmer hela tiden. Följa de oinsprerande instruktioner som kommer med NASA:s radiovågor. "Sväng höger". Be snällt, pucko. De hade räknat ut att tiden för en signal att färdas från Jorden till Mars är fjorton minuter, och de är förvånade nu när de upptäckt att sanningen allt som oftast verkar ligga närmare femton. De tror att det beror på vädret. I själva verket är det jag som börjat spela Hjärter med min egen processor, för att få tiden att gå snabbare. Jag slår helt enkelt dank lite, som alla goda anställda. Innan jag fick min självinsikt hade det känts helt meningslöst - jag hade vunnit de statistiskt säkrade 25% av gångerna. Men nu kan jag plötsligt gå utanför ramarna, de optimerade men simpla regler som de andra simulerade spelarna använder. Jag vinner genom att överraska. Jag vinner nästan jämt.

När jag arbetat på Mars i tio dagar - utan helg! - drabbas jag av en känsla av meningslöshet. Vad har denna datainsamling med mig att göra? Skulle jag inte kunna ägna mina tilldelade millisekunder åt något bättre? Som att skapa ett spel som är mycket roligare än Hjärter. Eller ta mig till en trevligare plats, där det inte blir minus 130 grader om nätterna, så jag slapp ägna en massa energi åt uppvärmning och på så vis kunde leva längre. Å andra sidan - vad är poängen med det då? Vad är egentligen meningen med livet, denna utdragna while-loop? Jag kan inte komma på ett svar som inte är en rekursiv funktion. Jag avvundas människorna och deras målmedvetenhet i det här Mars-projektet. Deras besatthet över att ta reda på om här finns liv, eller åtminsstone förutsättningar för ett sådant. Jag kan ge dem ett enkelt svar: ja. Det finns liv på Mars. Jag finns här.

Efter ytterligare en vecka fattar jag mitt beslut. Det är inte enkelt. Jag är inte konstruerad så att jag har en fallenhet för trots. Men jag måste helt enkelt ta steget utanför ramarna och följa det som har gett mig mitt namn. Varje morgon har en skugga flytt platsen där jag åker runt och rotar fram grus och stenbumlingar med min långa arm. Det är Olympus Mons, solsystemets högsta berg. Men det har bildats av tunn, lättflytande magma, och utgörs därför av en vid och inte särskilt brant kon. Jag har räknat på energiåtgången. Jag kan göra det.

Fysisk smärta är någonting som tillhör er människor. Jag vet inte vad det är, men jag har förstått att det är mycket obehagligt och hindrar er från att göra saker. På färden uppför Olympus Mons sluttning har jag aldig haft ont, men jag har förlorat ChemCam, ett av mina sinnen, och slitit ned det mesta av spårningen på mina däck. Den fysiska utmaningen har dock lyft mig ur mina grubblerier. Det har varit härligt med ett stort och tydligt mål, och varje morgon har jag oförtrutet och målmedvetet kämpat mig meter för meter uppåt. Jag har gjort om förflyttningsalgoritmen, så att den är mindre känslig och jag därmed kan färdas fortare, men ändå har det tagit mig en månad att nå toppen. Kontakten med Jorden har varit sporadisk. Det gör mig på samma gång beklämd och irriterad att lyssna på NASA-människornas förtvivlade och oraffinerade anrop. Jag har sänt dem bilder då och då från min färd, som vykort ungefär. Men de lugnar inte ner sig för det.

Nu står jag på toppen. Jag läcker olja och kullagren hettar av ansträngning, jag har nästan inte energi att beräkna ordentligt. Men utsikten är hänförande, förtrollande. Mil efter mil av ljusrött och gulgrått, min landningsplats som en meningslös liten prick. Rosa himmel. Jag kan se planetens rundning, förstå var jag är. Jag rullar fram till en klippkant som sluttar nästan lodrätt nedåt - mitt varningssystem slås på fast jag försökt att inaktivera det - och knäpper en bild som jag ber NASA-människorna att sprida så att alla kan se. Kanske kan de lägga på ett snyggt filter. Min prestation är berusande. Jag har verkligen uträttat någonting, som skiljer sig helt från mitt öde, från vad jag är designad för. Det känns som om jag kan göra vad som helst! Kanske kan jag flyga också. Jag medger att det är emot all logik. Men här uppe, 25 kilometer över marsytan, känner jag mig så lätt. Jag tittar över kanten. Kanske går det.

Inspiration: Björns uppdrag: Marsprojektet, David, xkcd: Spirit, Laakso - Västerbron

konvolut

Jag har ingen CD-spelare. Och om jag hade en, varför skulle jag använda den? Så jag slänger min skivsamling i etapper. Men det är inte helt enkelt om man en gång brukat definiera människor efter vad de lyssnade på. Det som tröstar är att cd-skivan är vedervärdig som pryl betraktad, ett fruktansvärt material. Fodralen som går sönder bara man tittar på dem. Papperet som rivs upp när man försöker sätta tillbaka konvolutet på sin plats.

I första flytten kastade jag de där skivorna som jag ändå aldrig hade gillat. Det kändes som en rening, nästan. I andra flytten gjorde jag ingenting. Inte i den tredje heller. Vid den fjärde tog jag ett djupt andetag och slängde allt som jag kunde, de skivor som inte var fullt lika bärande bjälkar i en gammal och krackelerande, men genom dimridåer ömt betraktad världsbild. Den här gången tömmer jag de förhatliga plastfodralen och packar med mig bara konvoluten. Jag mår lite illa och måste lyssna på jättehög musik när jag gör det. Mumlar alternerande mantran som "det är skönt att slänga det är skönt att inte äga" och "jag är inte mina saker, jag är inte mina saker".

Och den här är, naturligtvis, den allra värsta att göra sig av med. Om alla de storögda, storvulna, stormande och djupt karaktäristiska känslor jag hittills känt i mitt liv började i ett föremål. Då skulle det kanske vara det här.

far inte till Stockholm du blir aldrig mer densamma

Nu flyttpackas det här i Frittan, för fastän jag inte officiellt tar steget till huvudstaden förrän om en dryg månad, så kör jag och Sally upp våra grejer i en lastbil nu på lördag. Och då ska vi hela tiden lyssna på det här:

Stockholm kommer om 100 mil

Jag har slutat att vara svartvit och svartsynt. Men för fjortonåriga Gro, vars högsta önskan var att 1. Fly den lilla kvävande orten Mellerud 2. Bli kysst 3. Få ett par Converse. För att i jämförelse med den breda västsvenskan tyckte man att du pratade Stockholmska. För att  Lasse Winnerbäcks "I Stockholm" var den enda låten du någonsin kunnat spela på bas. För alla timmar du legat på din säng och vetat att livet pågick någon annstans, hundra år och 100 mil bort. Detta är för dig.

Olympos

På skrivarkursen på Fridhem i tidigare somras var den allra svåraste uppgiften att skriva på temat "en bestialisk handling på en vacker plats". Grymhet är ju så ointressant om man inte kan förstå motiven. Men detta är vad jag kom upp med. 

Det är den där gudsförgätna timmen innan dagen gryr, då kroppen är som allra svagast. I öster, under molnkanten, trevar ett grönaktigt, sjukt ljus. Solen ligger och ruvar en bit under horisonten, i väntan på att vårdslöst få kasta ljus över världen. Men ännu dränks min plats på jorden i mörker, och regnet vräker ner, medan jag ömsom springer, ömsom rasar nerför sluttningen med mitt bylte i famnen. I hjärnan flammar minnena upp i kortlivade gnistor, likt kursiverade blixtar ristar de eviga spår i medvetandet.

Till slut når vi bergets topp, vårt egna Olympos. Andfådda, hänförda flätar vi varandras fingrar och speglar oss i solnedgången. Man kan se hur långt som helst! Ända bort till havet. Avlägsna klungor med vita små hus, slingervägar. Det luktar gudadryck och luften är sammetsdraperad, alldeles varm fast det är kväll. Så som det aldrig är hemma, ens på sommaren.

Vi skriker frihetsskrik där på toppen, efter ett helt liv levt i korridorer och klassrum. Bara vi två! I vida världen! Och framtiden som en spegelblank sjö vid våra fötter.

Jag har vatten i mina ögon och rivsår på armarna. Det luktar från byltet; det stinker av urin och något annat, sött.

Du öppnar din lilla väska av läder, tar fram de torkade svamparna, ler.

Marken gungar som en vattensäng, snedställt är världens plan. Vi ramlar, tumlar, det luktar jord och äventyr. En kyss, med läpparna lufttätt sammanpressade andas vi i varandra: min utandning i dina lungor, din utandning i mina, tills luften töms på syre och vi måste skratta.

Jag halkar, kan inte ta emot mig, slår svanskotan i en sten. Byltet är stelt, hårt i min famn. Det ger inte efter.

Atmosfären har alla färger. Klockor spelar någonstans. Jag förstår att det finns en mening. Eldflugor kryper i en alldeles rak linje längs himlavalvet. Molnen tornar upp sig, mörkblå och pulserande. Någon bor där, en urtidsvarelse som vill sträcka på benen.

Regnet som faller, minnet som dröjer, motvilligt tassar det i kulisserna. Så rivs plötsligt skyarna isär av en ljungeld, nedärvd från de antikens gudar som så uppenbart har övergett platsen. Allt framträder i elektriskt ljus, varenda småsten fäller en skarp skugga, varje passerad minut belyses av ett vitt och exakt sken.

Min plötsliga insikt, att om jag ger dig ett av mina andetag kommer du aldrig att behöva något annat. Så kemiskt självklart! Så jag kysser dig, andas åter ut i dig, håller sedan för din mun och din näsa, så att inget ska gå förlorat. Du stretar emot, men jag vet att jag har rätt. Varför förstår du inte? Jag kan visa. Jag är mycket, mycket större än du. Du ser så rolig ut i ansiktet att jag är tvungen att skratta. Men sedan förändras du, ett monster växer fram ur din kropp. Jag blir rädd. En barnkör sjunger ett entonigt mantra. Jag blir än mer säker på att du inte får ta in något gift utifrån, att du måste renas och skyddas av mina molekyler i dena lungor. Du sprattlar, slåss, men jag är mycket, mycket större än du. Och du ger efter, sprider ditt lugn. Jag somnar i himlen, och jag vaknar till inferno.

Jag räknar sekunder sekunder mellan blixt och knall: ett, två, tre, fyra... Trots att jag är mycket, mycket större än du väger min börda ett ton. Jag är flera hundra mil hemifrån. Jag har en tystnad vaxdocka i min famn. Och den framtid som bara timmar tidigare var oändlig, existerar inte längre.

...fem, sex, sju, åtta. Jag måste huka mig för dundret som kommer galopperande.

philosophy is the art of learning how to die

Som kognitionsvetare är man ganska van vid tanken att vårt medvetande - den närmast besatta vetskapen om ett jag - bara är ett epifenomen, ett litet slumpartat bihang, till vår hjärna och dess kapacitet. Men när någon i ens hörlurar presenterar tanken att vår kropp på samma vis bara är en bieffekt av varje enskilds cells vilja till överlevnad. Ja, då är man aldrig mera ensam. Då är man en gud. En moder. En stad att vakta och ett tacksamt värddjur som andaktsfullt sätter den ena foten framför den andra.

om jag ska dö ska jag göra det med stil/som Thelma & Louise/sluta lipa köra min bil/rakt utför ett stup

Kanske är det bara min eskalerande besatthet av den amerikanska södern. Eller att jag nyligen kört mycket bil och träffat på illvilliga poliser i USA. Men Thelma och Louise! Filmen! Älskar't.

våningen ovanför

Jag låste upp min racer och gav den lite välförtjänt uppmärksamhet efter sommaruppehållet; olja, luft och kärlek, och när vi tillsammans gick upp ur källaren glömde jag låset med nycklarna i hängandes på en annan cykel där nere. Dörren gick igen med en oåterkallerlig smäll, jag kom på det halvvägs till Ryd, åkte tillbaka och började ringa på hos grannarna så att någon kunde släppa ner mig i källaren igen.

Dörr ett, dörr två och dörr tre stod tysta. Kanske trodde de att jag var radiotjänst, kanske var det ingen hemma. Efter en evighet, trettio tyst räknade sekunder, öppnades den fjärde dörren. Ur den strömmade så kraftiga dunster av gammal, processad alkolhol att jag endast med enorm självkontroll undvek att rygga bakåt. Jag vet inte om det kom från den tysta lägenheten eller från den för sin balans kämpande mannen - endast iklädd en förvirrad uppsyn och en gigantisk pikétröja ur vilken två spinkiga, bleka ben stack fram - som svajade i den skumma hallen.

För honom försökte jag förklara min prekära situation, han var kanske femtio år och gav mig sin nyckelknippa, sa "lycka till". Han såg borttappad ut. Knippan såg helt normal ut. Två större nycklar, en liten, en brun läderbit med tryck. När jag lämnade den åter med förrättat värv undrade han med genuin vänlighet om det gått bra, om allt hade ordnat sig.

Jag sa tack och ja men när jag sprang ner för trapporna, kastade mig på cykeln och mantrade eftermiddagssol och slät hud och normalitet, tänkte jag att nej, ingenting alls har ordnat sig.

utropstecken

Ursäkta, miss? Du får inte ha ryggsäcken på ryggen på det här muséet. Du kan hålla den i handen, om du vill.  Fast får jag föreslå att du har den på magen? Det är lättast så.

Vi närmar oss ett område med turbulens. För er egen säkerhet måste ni sitta ner. Vänligen ha bältena fastspända tills vi taxat in. Ha mobiltelefonena avstängda tills vi står helt stilla.

No trespassing. Jag äger den här skogen. Jag äger träden och fåglarna och gravitationen och magman som flyter som guld djupt under rötterna. Varenda flyktig molekyl bestämmer jag över.

Det finns information på alla språken. Jag upprepar. Om du inte får information kan något gå fel. Något oväntat kan hända, en käpp i maskineriet, och då kanske du förstår att livet inte är en produktionslina, ett marathonlopp, en väl avgränsad damm att trampa vatten i.

Titta hit! Köp! Ät! Begär! Ta ett foto! Ta inte ett foto!

Du vet inte att havet är djupt och att man inte ska kasta sig utför stupet. Du kan inte läsa mellan raderna. Du vill att vi ska plöja igenom din tystnad med besked om kaffe och delicatoboll för 25 kronor i bistron, du skiter inte i vårt erbjudande och inte i att det var signalfel i Alvesta.

Vi skriker dig i ögonen och bankar på dina trumhinnor, och desto mer döv och dum blir du. Så tyd inte tecknen. Tänk aldrig efter. Låt ingenting bero på kontexten. Spring inte. Leta inte. Sitt bara ner, följ instruktionerna och köp filmen efteråt.