har man en gång varit coolast på Manhattan är man alltid coolast på Manhattan

Lou Reed är död. Nu finns det åtminstone 3 saker du kan, och bör, göra för att hedra hans minne.

1. Lyssna på Filip och Frediks helt makalöst underhållande sommarprat där de berättar om sin första USA-resa, då de bland annat stöter på en Margaritas-drickande Lou på en diner.
I mitten av 60-talet gick Lou Reed fram till biljettkassören i det imaginära tivoli som är New York och sa: "Jag vill åka varenda jävla attraktion du har". Sen löste han ett åkband, skickade in ohyggliga mängder amfetamin i käften, och gjorde allt en människa kan göra.



2. Ägna några minuter åt den genialiska bloggen Lou Reed i Tweed.

3. Läs den berättelse som jag skrev när jag tolkade om Lous klassiker Perfect Day i novellform tidigare i år:

Euterpe

Det låter som en konsert när vinden far genom de tusentals löven i almarnas kronor i Humlegården.Varje enskilt träds viskningar blir sammantaget ett stillsamt jubel, en ostoppbar fors, högsommarens triumf över resten av årets månader. Himlen är fullständigt glömsk från hagel och snöblandat. Overkligt koboltblå, som vore den sedd genom rökglas, svävar den viktlöst över våra huvuden.

Trafikens brus simmar lojt precis utanför parken, går i semestertakt, verkar närmast sövande. Det känns tryggt, lite som om någon går vakt, utgör en vallgrav runt vårt revir. Det finns ingenting att vara rädd för, inte idag.

Vi sitter här och tar ett glas rött, som så många andra. När vi kom hit fanns det fortfarande spår av dagg i parkens tjocka gröna gräs. Nu har där bildats ett lapptäcke av picknickfiltar, brokigt broderat med kubbspel, frisbees och och ölflaskor. En förrymd röksklinga för med sig den tunga köttdoften från någons engångsgrill, men vi är inte hungriga.

Allt är perfekt nu, precis som det är, i all sin betagande enkelhet. Jag känner fotonerna spritta som av ytan befriade kolsyrebubblor när de möter min hud. Jag kan urskilja varje instrument i sommarorkestern som spelar runt oss: humlorna, barnskriken, studsande ekon av en loj fotbollsmatch på avstånd. Varenda nyans av den grönska som målas på min näthinna uppmärksammar jag. Det behövs inget mer.

Jag är så glad att jag får dela detta med dig. Du viskar vackra ord i mina öron. De betyder så mycket mer när det är du som säger dem – du har den förmågan. Du berättar om saker jag aldrig upplevt, men jag förstår precis, det känns nästan som om jag varit med. Du injicerar känslor i mitt redan uppblandade blod. Det är exkluderande. Mitt bland alla dessa människor är vi ifred, har vi vårt egna universum, det går i en annan takt.

Solen flyger över himlavalvet. En cigarett har brunnit ut i min hand, den lämnar en lång askpelare i gräset. Du får mig att glömma bort tiden, och att glömma bort mig själv. Med dig kan jag vara vem jag vill. Jag väljer att vara någon bra.

Skuggorna är långa nu, solstrålarna sneda och gyllene. Barnfamiljerna har för länge sedan gått hem. Folk viker ihop sina filtar och packar sina korgar, stävar vidare mot nästa destination för att lämna plastpåsar och tomma jordgubbskartonger i sitt kölvatten. Snart kommer fukten långsamt att smyga sig tillbaka i luften. Men vi har ingen brådska. Vi är stilla medan burkplockarna rör sig som myror över gräset. För dem ser vår värld ut att gå i ultrarapid.

Du nynnar svagt en melodi. När det mörknar ackompanjeras uteserveringens kultörta lyktor av en tung, gul augustimåne som hänger lågt över Sturegatan. Den fyller mig med det tempererade vemod som så ofta sällskapar med lyckan, minner om förgängligheten. Vi reser oss upp. Det har varit en fantastisk dag. Det är din förtjänst. Du förvandlar Castillo de Gredos till uppfriskande sangria, du får det att bli ett äventyr att kasta brödsmulor till duvorna. Du är soundtracket, med dig kan ännu en dag i parken te sig som en film.

Men mest av allt är du något att hålla fast vid. Jag känner hur den första kallsvetten börja krypa längs ryggraden. ”Gå inte”, säger jag. Jag vill inte bli lämnad till sömnlöshet med mitt illamående och mina kramper. Som för att hålla fast dig slår jag mina sönderstuckna armar om mig själv där i Karlavägens allé. Jag blundar och kupar händerna över hörsnäckorna. Alldeles snart kommer batteriet i min iPod att ta slut. Men tills dess får du mig att hänga kvar.

nights coloured headache gray

"Det värsta är inte tröttheten", mumlade jag till Joejo i ett morgonvarmt tält i juni, då han vaknat till det nolltimmarsvrak som var jag, trots utmattningsdans och ölmängder natten dessförinnan. "Sömnen är det enda tillfälle då jag slipper umgås med min egen hjärna". Det där har stannat kvar hos honom, och han påminner mig om det ibland, som den fras som allra bäst definierar det som är jag.

Jag är nog sämst av alla på att sova, faktiskt. I Linköping bodde jag bredvid S:t Lars, som smärtsamt påminde mig om detta med trettio minuters mellanrum. Jag skrev: varje kväll går jag till sängs, och varje gång är jag lite lika redo. Jag tycker inte om att sova, denna fruktlösa existens i omedvetenhet. Så istället lyssnar jag på människorna på gatan nedanför. När de har tystnat, regnet som faller mot rutan. När det har avtagit, varenda ett av kyrkklockornas halvtimmesslag. Jag tänker godnattsagetankar och på vindar som ska bära mig bort, ta mig med storm. Ibland har jag armen runt någon annan, då går det lite lättare. Då lägger sig dammet i min bröstkorg stilla till ro. 

På Gärdet finns inga kyrkor, men jag har lärt mig 1:ans turer, och varje gång bussen passerar mitt fönster bär den med sig ytterligare en dos insomnia. Ibland känns det som om jag glömt bort hur man gör för att sova, att det är en förlorad förmåga, ett tappat grepp; på samma sätt som en textrad kan fly minnet eller man kan glömma en basslinga på gitarren.

Men jag antar att anledningen till att sömnen inte vill umgås med mig för att hon vet att jag innerst inne inte håller av henne. Att jag trots att jag vet att hon vill mig väl, dömer ut henne som hundra procent ointressant bakom hennes rygg. Det finns så många saker jag hellre vill göra än att sova. Planera blogginlägg. Skapa temaspellistor. Ha fiktiva konversationer. Dagdrömma om stormar. Nattsamtala med den Förste och känna hans lukt.

Natten är en parallellvärld där ingenting är riktigt säkert. Som gummiband sträcker den ut sig och krymper, följer inte naturlagarna med regelbundenhet. Energi och massa luckras upp, kanterna suddas ut. Sömnen vandrar med enkelhet över dessa vidder. Hon är dödens lillasyster, en föraning om vad som komma skall. Henne möter vi alltid ensamma, oavsett sällskap.

som att kasta en sten högt över taken och klättra dit ingen kan nå

Min allra bästa känsla är rädslan. De andra har inte en chans. Förälskelsen, gemenskapen, euforin - alla är de ljuvliga, trubbiga och ointressanta. Skräcken däremot är raffinerad. Precis som med en välkomponerad låt eller en fängslande bild upptäcker man hos den hela tiden nya lager, nya dörrar att öppna. Rädslan är en glassbar med hundratals olika smaker.

Stelheten i dina leder när du hör steg bakom dig i källarens låga lysrörskorridorer. Det iskalla vattenfall som rinner genom dig när du glömt det allra viktigaste. Hjärtklapparrädslan då bilen passerar bara centimeter från din cykel, och kroppen är mjuk och formlös av avslaget adrenalin i en timme efteråt. Primalpaniken som oresonligt får dig att darra och gråta och vilja kräkas 14 säkrade meter upp på klätterväggen. Den observerbara utanför-kroppen-nervositeten, vilken döljer sig som flytande helium under ditt oberörda skal inför ett framträdande. Pulsen som tickar strax under käkbenet. Den totala blockeringen när du hoppar ut flygplanet och rädslometerns maxtal har passerats - du blundar och faller och struntar i vad som händer.

Men trots sina olika skepnader går det aldrig att missta sig på rädslan. Den är 100% ren. Kunde den säljas på flaska vore den dyrare än guld. Men det går inte, för rädslan har ingen plats. Den är motbeviset för dualismen, en perfekt harmoni mellan sinne och kropp - den bor ingenstans, rusar istället från idé längs venernas vidöppna motorvägar, obrydd av fartkameror och enkelriktat.

Folk tror i allmänhet att jag inte är rädd för någonting. De glömmer bort att titta efter de små sakerna. Hur vattenglaset darrar i min hand; hur jag undviker en blick; hur jag låter orden maskera tystnaden eller tystnaden dölja tankarna. Sanningen är den att jag i begynnelsen var rädd för allt. Precis allt. För telefoner, ensamheten, SL:s spärrar, att kyssas, att spela gitarr, barn, att träffa någon på tu man hand, att vara under kalla mörka himlar, att mina föräldrar skulle dö, att gå på fest, att tala inför publik.

Men sen gjorde jag allt det där och det slutade vara skrämmande. För det är ju så rädslan fungerar. Den är din optimala sparringpartner. När du tävlar mot rädslan sätter den alltid upp det hårdaste av motstånd, men väljer du att slå tillbaka vinner du varje gång. Mitt liv är ett ständigt pågående segertåg med bambiben på millimeteris.

Jag föreställer mig att det svåraste och det sista man slutar vara rädd för är döden. Men så en dag tar man hen i handen, kliver upp på fönsterbrädet och tittar ner på den dockskåpsvärld där ingenting längre är skrämmande. Och då är man klar. Då slappnar man av fullständigt, andas ut ett helt liv, och låter sig lösas upp i det stjärndamm man en gång uppstod ur.

konstanter - introduktion av en ny karaktär

Efter en rulltrappekapplöpning och kanske en timmes nattsömn dyker jag upp på UX Open. Det finns kaffe och en massa folk att hälsa på. Jag glömmer min telefon i ett bås och jag ägnar mig åt den låginitensiva aktiviteten att spårlöst förlägga min kavaj. Människor som inte ens känner mig skrattar att jag borde ha såna där snören som barn har i sina vantar för att inte tappa bort mina saker.

Senare möter jag upp Sally på Götgatan och hon har en snygg röd halsduk på sig. Den är min. Jag har visst glömt den hos henne. Och sedan glömt bort att jag har glömt den. Vi ska på Emil Jensen på Södran. Första gången jag såg honom bodde jag i Linköping, och jag köpte ett ex av hans Mellansnack-skiva som jag bad honom signera till min mor, eftersom hon var en person som tänkte precis lika mycket som jag gör. 2009 såg vi honom igen, hans turné "En dödsrolig kväll om sorg och saknad" och det var bara två veckor efter hennes begravning.

Att mina grejer försvinner gör mig ingenting. Ingen-ting, för inga ting är viktiga för mig längre, det är bara saker. Det var inte något jag planerade, eller ens eftersträvade, jag bara blev sådan. De glider ur mina händer; sakerna, sanden, tiden, rädslorna och till och med jag själv. För hur ska man veta vem man är, när det enda som är konstant i ens liv är Emil Jensen?

Celler byts ut och erfarenheter läggs till och utan att man märker det har man blivit en ny person. Som att nyvaket öppna en födelsedagspresent och överraskat besiktiga innehållet: det är visst sån här jag har blivit. Att jag som förut hatade att springa nu inte vill göra något annat, och att jag som tidigare alltid har varit tillsammans med någon nu bara vill vara flyktig, som alkohol.

Och så hände det sig så, att jag just vid den tidpunkt i mitt liv när jag slutat känna mig ensam, för första gången mötte en hjärna som är precis likadan som min. Trots att dess ägare varken talar mitt språk eller befinner sig på samma plats i livet som jag.

"Det borde jämna ut sig", som Emil säger, "men det gör det inte".

Han är den Förste.

she said it was all make-believes, but I thought she said maple leaves; and when she talked about the fall, I thought she talked about the season

Folk säger att det är ointressant att prata om vädret. Det är obegripligt. Hur kan något som är hela vår förutsättning, den fond mot vilken berättelsen om våra liv utspelar sig, vara annat än fundamentalt?

Vi vet det ju, kanske mer än något annat folkslag. Vi känner elektriciteten spraka i kroppen under vårens första cykelturer, vi bevittnar hur befolkningen blir kollektivt förståndshandikappad under sommarmånaderna, och vi ser hur hållningen sjunker med en centimeter per månad efter höstdagjämningen, hur trottoarerna som tidigare fyllts av vandrande sorglöshet nu lämnas tomma åt sitt eget och de klibbiga lövens öde.

Jag vet allt om vårskrik och evighetsljus och guldkorridorer och det isande skräckgrepp som kylan tar om ens hjärta i januari. Jag älskar dessa cykler, de ger livet en takt, speglar planetens bultande hjärta. Årstiderna är inte möjliga att separera från själen., det finns en ständigt pågående växelverkan dem emellan.

Är man kär eller fryser man bara lite? I saw doubt in her eyes when I said I wanted to kiss her, for the sake of liking her and not because of the blizzard, konstaterar Jens Lekman. Mumfords and Sons är inne på samma spår, när de frågar sig as the winter winds litter London with lonely hearts, the warmth in your eyes swept me into your arms - was it love or fear of the cold? Man är alltid mer ensam på vintern. Navid Modiri gör som resten av befolkningen: burrar ner sig i sin halsduk och slutar hälsa på folk i sin vinterdvala: snart är det vår jag lovar/bara veckor kvar av kylan/sedan slutar staden sova. Trots att vi under dessa månader precis som Markus Krunegård mer än någonsin längtar efter mänsklig väme, snälla kom närmre, 37 grader celcius är allt som behövs/när lager på lager är för kallt, när skorna förstörs av salt. Men snön kan också komma till undsättning. Jocke Berg skapar ett ide med sin kärlek - den stora vita björnen ligger kvar, den har lagt sig över asfalten och taken, jag hoppas att den inte ger sig av, så vi kan ligga kvar.

När våren väl kommer blir vi galna. Vi vet inte om vi ska skrika eller skratta eller låta hjärtat brista av den skönhetsmelakoli som bara en pastellfärgad och jorddoftande skymning efter månader av mörker kan inducera. Vi kan inte tänka klart. Vi blir för fulla och lägger oss i parken och lovar att vi skulle ligga kvar till gryningen och känna vinterångest tyna och försvinna. Vi kan inte ens vara arga över världens ondska - it's hard to stay with the subject/when you think of something so perfect/as a sweet summer's night on Hammers Hill.

Äsch, lyssna själva vet jag! Jag har nämligen gjort en spellista av hela året, med låtar som inte riktigt förmår separera vädret från livet och kärleken. Den börjar i en okänd säng efter ett misslyckat nyårsfirande, och avslutas med en Into the Wild-insikt under en sorglig julhelg i Minnesota. Varsågoda!

hela livet är ett disco

”Jag har inte sett min son på 12 år! Kan du fatta?” Efter jobbet stöter jag på en missbrukare på tunnelbanan. Eller, hon stöter väl på mig, snarare. Jag lyssnar till hennes elegi. Det finns inte så bra saker att säga, förstås, men jag har lärt mig att det inte är det som är grejen. Så jag tar mod till mig och slänger av mig min pendlarblick, tittar henne i ögonen, säger: ”Vad hemskt”, ”Vad tråkigt”, ”Det måste vara skitjobbigt.” Några stationer senare kliver jag av vid Hötorget. Nya människor stiger på. Precis innan dörrarna stängs hör jag henne ropa till någon annan: ”Jag har inte sett min son…”

Om lördagskvällarna byts naturgasen ut och bussarna förs fram på flytande löften. Stockholmsnatten är full av vänner man känt i sex  år eller sex minuter. Men det är inte en plats att bli gammal på. Vi springer snabbt mellan mörkret och ljusen. ”This place is so full of sadness” skrattar en ny bekantskap när vi byter hipsterölen mot ett av de sunkiga 03-ställena på Vasagatan. Vi är 27. Vi har råd att vara ironiska.

Senare tar jag blå linjen, den som ligger så djupt ner att man får svindel av att åka i rulltrapporna. Trots alla lager av berg skulle jag kunna se hans ensamhet från månen. När jag passerar honom saktar jag av mina steg. ”Hörrudu, skulle jag kunna…prata med dig?” Halvt nedbruten etanol stiger ur hans porer. ”Grattis främling”, tänker jag. ”Bland en miljon har du stött på en amatörpsykolog som suger i sig känslor med en entusiasm som skulle få de odöda att skämmas.” Han berättar historien om sin kväll, sorgkantad och grovt tillyxad. Men till slut blir han så ledsen att han inte kan prata längre, och då låter jag honom gå.

Samma natt eller kanske morgon, man kan inte så noga veta, stryker någon mig över kinden och säger ”You’re one of the happiest people I know”. Det är jag kanske inte. Men jag försöker vara den mesta. Jag känner känslorna ända ut i fingertopparna. Och numera är det ljus som pumpar i mina ådror.