”Jag har inte sett min son på 12 år! Kan du fatta?” Efter jobbet stöter jag på en missbrukare på tunnelbanan. Eller, hon stöter väl på mig, snarare. Jag lyssnar till hennes elegi. Det finns inte så bra saker att säga, förstås, men jag har lärt mig att det inte är det som är grejen. Så jag tar mod till mig och slänger av mig min pendlarblick, tittar henne i ögonen, säger: ”Vad hemskt”, ”Vad tråkigt”, ”Det måste vara skitjobbigt.” Några stationer senare kliver jag av vid Hötorget. Nya människor stiger på. Precis innan dörrarna stängs hör jag henne ropa till någon annan: ”Jag har inte sett min son…”
Om lördagskvällarna byts naturgasen ut och bussarna förs fram på flytande löften. Stockholmsnatten är full av vänner man känt i sex år eller sex minuter. Men det är inte en plats att bli gammal på. Vi springer snabbt mellan mörkret och ljusen. ”This place is so full of sadness” skrattar en ny bekantskap när vi byter hipsterölen mot ett av de sunkiga 03-ställena på Vasagatan. Vi är 27. Vi har råd att vara ironiska.
Senare tar jag blå linjen, den som ligger så djupt ner att man får svindel av att åka i rulltrapporna. Trots alla lager av berg skulle jag kunna se hans ensamhet från månen. När jag passerar honom saktar jag av mina steg. ”Hörrudu, skulle jag kunna…prata med dig?” Halvt nedbruten etanol stiger ur hans porer. ”Grattis främling”, tänker jag. ”Bland en miljon har du stött på en amatörpsykolog som suger i sig känslor med en entusiasm som skulle få de odöda att skämmas.” Han berättar historien om sin kväll, sorgkantad och grovt tillyxad. Men till slut blir han så ledsen att han inte kan prata längre, och då låter jag honom gå.
Samma natt eller kanske morgon, man kan inte så noga veta, stryker någon mig över kinden och säger ”You’re one of the happiest people I know”. Det är jag kanske inte. Men jag försöker vara den mesta. Jag känner känslorna ända ut i fingertopparna. Och numera är det ljus som pumpar i mina ådror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar