Min allra bästa känsla är rädslan. De andra har inte en chans. Förälskelsen, gemenskapen, euforin - alla är de ljuvliga, trubbiga och ointressanta. Skräcken däremot är raffinerad. Precis som med en välkomponerad låt eller en fängslande bild upptäcker man hos den hela tiden nya lager, nya dörrar att öppna. Rädslan är en glassbar med hundratals olika smaker.
Stelheten i dina leder när du hör steg bakom dig i källarens låga lysrörskorridorer. Det iskalla vattenfall som rinner genom dig när du glömt det allra viktigaste. Hjärtklapparrädslan då bilen passerar bara centimeter från din cykel, och kroppen är mjuk och formlös av avslaget adrenalin i en timme efteråt. Primalpaniken som oresonligt får dig att darra och gråta och vilja kräkas 14 säkrade meter upp på klätterväggen. Den observerbara utanför-kroppen-nervositeten, vilken döljer sig som flytande helium under ditt oberörda skal inför ett framträdande. Pulsen som tickar strax under käkbenet. Den totala blockeringen när du hoppar ut flygplanet och rädslometerns maxtal har passerats - du blundar och faller och struntar i vad som händer.
Men trots sina olika skepnader går det aldrig att missta sig på rädslan. Den är 100% ren. Kunde den säljas på flaska vore den dyrare än guld. Men det går inte, för rädslan har ingen plats. Den är motbeviset för dualismen, en perfekt harmoni mellan sinne och kropp - den bor ingenstans, rusar istället från idé längs venernas vidöppna motorvägar, obrydd av fartkameror och enkelriktat.
Folk tror i allmänhet att jag inte är rädd för någonting. De glömmer bort att titta efter de små sakerna. Hur vattenglaset darrar i min hand; hur jag undviker en blick; hur jag låter orden maskera tystnaden eller tystnaden dölja tankarna. Sanningen är den att jag i begynnelsen var rädd för allt. Precis allt. För telefoner, ensamheten, SL:s spärrar, att kyssas, att spela gitarr, barn, att träffa någon på tu man hand, att vara under kalla mörka himlar, att mina föräldrar skulle dö, att gå på fest, att tala inför publik.
Men sen gjorde jag allt det där och det slutade vara skrämmande. För det är ju så rädslan fungerar. Den är din optimala sparringpartner. När du tävlar mot rädslan sätter den alltid upp det hårdaste av motstånd, men väljer du att slå tillbaka vinner du varje gång. Mitt liv är ett ständigt pågående segertåg med bambiben på millimeteris.
Jag föreställer mig att det svåraste och det sista man slutar vara rädd för är döden. Men så en dag tar man hen i handen, kliver upp på fönsterbrädet och tittar ner på den dockskåpsvärld där ingenting längre är skrämmande. Och då är man klar. Då slappnar man av fullständigt, andas ut ett helt liv, och låter sig lösas upp i det stjärndamm man en gång uppstod ur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar