Efter en rulltrappekapplöpning och kanske en timmes nattsömn dyker jag upp på UX Open. Det finns kaffe och en massa folk att hälsa på. Jag glömmer min telefon i ett bås och jag ägnar mig åt den låginitensiva aktiviteten att spårlöst förlägga min kavaj. Människor som inte ens känner mig skrattar att jag borde ha såna där snören som barn har i sina vantar för att inte tappa bort mina saker.
Senare möter jag upp Sally på Götgatan och hon har en snygg röd halsduk på sig. Den är min. Jag har visst glömt den hos henne. Och sedan glömt bort att jag har glömt den. Vi ska på Emil Jensen på Södran. Första gången jag såg honom bodde jag i Linköping, och jag köpte ett ex av hans Mellansnack-skiva som jag bad honom signera till min mor, eftersom hon var en person som tänkte precis lika mycket som jag gör. 2009 såg vi honom igen, hans turné "En dödsrolig kväll om sorg och saknad" och det var bara två veckor efter hennes begravning.
Att mina grejer försvinner gör mig ingenting. Ingen-ting, för inga ting är viktiga för mig längre, det är bara saker. Det var inte något jag planerade, eller ens eftersträvade, jag bara blev sådan. De glider ur mina händer; sakerna, sanden, tiden, rädslorna och till och med jag själv. För hur ska man veta vem man är, när det enda som är konstant i ens liv är Emil Jensen?
Celler byts ut och erfarenheter läggs till och utan att man märker det har man blivit en ny person. Som att nyvaket öppna en födelsedagspresent och överraskat besiktiga innehållet: det är visst sån här jag har blivit. Att jag som förut hatade att springa nu inte vill göra något annat, och att jag som tidigare alltid har varit tillsammans med någon nu bara vill vara flyktig, som alkohol.
Och så hände det sig så, att jag just vid den tidpunkt i mitt liv när jag slutat känna mig ensam, för första gången mötte en hjärna som är precis likadan som min. Trots att dess ägare varken talar mitt språk eller befinner sig på samma plats i livet som jag.
"Det borde jämna ut sig", som Emil säger, "men det gör det inte".
Han är den Förste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar