"Det värsta är inte tröttheten", mumlade jag till Joejo i ett morgonvarmt tält i juni, då han vaknat till det nolltimmarsvrak som var jag, trots utmattningsdans och ölmängder natten dessförinnan. "Sömnen är det enda tillfälle då jag slipper umgås med min egen hjärna". Det där har stannat kvar hos honom, och han påminner mig om det ibland, som den fras som allra bäst definierar det som är jag.
Jag är nog sämst av alla på att sova, faktiskt. I Linköping bodde jag bredvid S:t Lars, som smärtsamt påminde mig om detta med trettio minuters mellanrum. Jag skrev: varje kväll går jag till sängs, och varje gång är jag lite lika redo. Jag tycker inte om att sova, denna fruktlösa existens i omedvetenhet. Så istället lyssnar jag på människorna på gatan nedanför. När de har tystnat, regnet som faller mot rutan. När det har avtagit, varenda ett av kyrkklockornas halvtimmesslag. Jag tänker godnattsagetankar och på vindar som ska bära mig bort, ta mig med storm. Ibland har jag armen runt någon annan, då går det lite lättare. Då lägger sig dammet i min bröstkorg stilla till ro.
På Gärdet finns inga kyrkor, men jag har lärt mig 1:ans turer, och varje gång bussen passerar mitt fönster bär den med sig ytterligare en dos insomnia. Ibland känns det som om jag glömt bort hur man gör för att sova, att det är en förlorad förmåga, ett tappat grepp; på samma sätt som en textrad kan fly minnet eller man kan glömma en basslinga på gitarren.
Men jag antar att anledningen till att sömnen inte vill umgås med mig för att hon vet att jag innerst inne inte håller av henne. Att jag trots att jag vet att hon vill mig väl, dömer ut henne som hundra procent ointressant bakom hennes rygg. Det finns så många saker jag hellre vill göra än att sova. Planera blogginlägg. Skapa temaspellistor. Ha fiktiva konversationer. Dagdrömma om stormar. Nattsamtala med den Förste och känna hans lukt.
Natten är en parallellvärld där ingenting är riktigt säkert. Som gummiband sträcker den ut sig och krymper, följer inte naturlagarna med regelbundenhet. Energi och massa luckras upp, kanterna suddas ut. Sömnen vandrar med enkelhet över dessa vidder. Hon är dödens lillasyster, en föraning om vad som komma skall. Henne möter vi alltid ensamma, oavsett sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar