det stora pusslet

"Du har inte bara haft turen att sedan urminnes tider tillhora en favoriserad evolutionar linje, utan du har ocksa varit ytterst - for att inte saga mirakulost - tursam nar det galler dina personliga anor. Begrunda det faktum att i 3,8 miljarder ar, en tidsperiod som ar langre an jordens berg och floder och hav har funnits, har alla dina forfader av bada konen varit tillrackligt attraktiva for att finna en partner, tillrackligt friska for att fortplanta sig och kunna leva under tillrackligt lyckliga omstandigheter for att hinna gora det. Inte en enda av dina forfader blev krossad eller uppaten, slapp drunkna, svalta ihjal, fastna, bli allvarligt skadad eller pa annat satt avledd fran sitt livs stravan att leverera en pytteliten laddning genetiskt material till ratt partner vid ratt tillfalle for att vidmakthalla den enda mojliga sekvens av arvskombinationer som - med tiden, hapnadsvackande och alltfor kort, kunde resultera i dig."

Visste ni att solen ror sig motsols pa sodra halvklotet? Att den manskliga hjarnan, vars vikt motsvarar ungefar 2 hundradelar av var kroppsdito, star for 18% av var totala energiatgang - men ocksa att den ar forutsattningen for att vi ska kunna fa i oss just sa mycket energi? Att den ursprungliga anledningen till att man ater wasabi till sushi ar att det ar en kraftfull antimikobial och darmed minskar risken vid konsumtion av ra fisk? Allt stammer! Det ar sa vackert att se bitarna falla pa plats.

Vi ar inte bara tankande apor, vi ar Homo sapiens sapiens, manniskan som vet att hon vet.

Kanske ar det enda som i grandiositet overtraffar var sammanlagda kunskap dess motsats. I princip allt det som vi behandlar som orubblig fakta vilar pa en skakig grund av sannolikhet och radande paradigmer. Visste ni att man bara behover ga ut i skogen och hamta en skopa jord for att stota pa tusentals av manniskan tidigare oupptackta arter? Klokast ar som bekant den som vet vad hon inte vet.

orgier

Jag har, officiellt, atit Det Godaste Malet i Mitt Liv.

Och inte nog med det. Det nast godaste at jag for bara en vecka sedan.

Det borjade i El Bolson, da Vargen rakade undslippa sig att jag fyllde ar nastfoljande dag - da ville naturligtvis vara hostelvardar stalla till med en akta argentisk asado till min ara. Claudio, som mannen i agarparet hette, har jobbat som kock inom Hilton-kedjan och stallde till med en grillfest darefter. Ohemula mangder kott koptes in och tillagades med egenhandigt tillverkad kol pa ett stort grillbord ute pa bakgarden. Vi at tillsammans med brod, vin och en gudomlig variant av grillsalsan chimichurri, pa staende fot allteftersom det blev fardigt. Ni vet att jag inte ens ar ett fan av kott. Men det har slog all mat jag nagonsin tidigare smakat, alla kategorier. Det var sa gott att det bara gick runt i huvudet. Jag trodde att toppen var nadd.

De senaste dagarna har vi emellertid spenderat i Mendoza, huvudstaden i Argentinas framsta vindistrikt med samma namn. Efter att tillsammans med lite folk fran hostelet cyklat runt bland nagra av vingardarna och provsmakat en hel del, bestamde vi oss for att nastfoljande dag folja med var oandligt charmige och lika oandligt brittiske hostelagare Mike pa en betydligt dyrare men ocksa avgjort lyxigare specialdesignad tur till Mendozas basta bodegas. Vi spenderade en dag i himlen. Jag ska inte traka ut er med detaljer. Poangen ar att vi under en hel dag fick vistas i en miljo av vackra byggnader, kunniga guider, fantastiskt vin och roliga manniskor.

Och det viktigaste - maten! I paketet ingick en sexratters avsmakningsmeny i gourmetklass med lika manga tillhorande ljuvliga viner, serverad i behaglig skugga fran det intensiva solskenet, blickandes ut over vinodlingarna och Andernas imponerande 6000-meterstoppar. Jag vet inte hur jag ska ge den har upplevelsen rattvisa. Jag blir fortvivlad bara jag forsoker. Hur ska jag kunna formedla denna utomjordiska tilldragelse? Vi kan saga sa har: Jag var beredd at do i det har ogonblicket. Det hade inte varit mer an rattvist efter att ha forunnats vad jag fick uppleva. Allt sammantaget elande som jag varit med om och kan tankas komma att vara med om skulle uppvagas av dessa fa timmar.

Mike och de andra kunde inte sluta skratta at mina ansiktsuttryck och Vargens laten under lunchen. Och jag kunde inte sluta att forundras over den extremt sallsynta kanslan av hundraprocentig och exakt tillfredsstallelse av en mansklig varelses alla fysiska, sjalsliga och kanslomassiga behov.

det allra sorgligaste

Overallt finns det hundar. I Buenos Aires gar de utan koppel, i Puerto Madryn ar de sma, i El Bolson skanker man bort gratis valpar ur skokartonger och i Mendoza vill de hela tiden leka med en. De gemensamma namnarna ar att de ar steetsmarta, standigt narvarande och avgjort en integrerad del av det argentinska samhallet. Jag alskar dem, deras barnstensblickar och obotliga entusiasm.

Vi hade ocksa en hund en gang. Hon var liten, svart och mjuk och nar hon sag en blev hon ibland sa glad att hon ilade varv pa varv pa varv i vida cirklar runt ens fotter. Hon kunde hoppa upp i ens famn, leta reda pa en nar man gomt sig i skogen och nar hon sov lag hennes lilla varma kropp tatt intill en precis som en manniskas, med huvudet pa kudden. Jag kan fortfarande kanna formen av henne i mina handflator och hur hon luktade nar man borrade nasan djupt ner i hennes krulliga pals.

Det allra sorgligaste, det som lyckades toppa det hemska, hemska ar vi gick igenom, var nar jag och min far betalade en okand man med orubbligt ansikte att kora in en absurt stor kanyl i hennes vanstra framben. Det var nastan exakt ett ar sedan, efter begravningen, nar alla akt hem och allt var over. Da lade vi henne i en grop tillsammans med den stela kroppen av den katt jag for oandligt lange sedan, i ett annat liv, dopt efter min skolfroken. Det var host; det regnade, det blaste, vi gravde fortvivlat med blota ansikten. Skyfflade for alltid igen den grav dar inte bara de trogna livsbestulna lag, utan ocksa mitt hem, min barndom och min familj. Kvar finns ett hus, nagra fotoalbum och tva precis lika oforankrade individer, pa drift.

...forsmaktar jag pa denna buss

Argentinarna ar, som man kan forvanta sig, ett folk av sena vanor. Affarerna har i regel oppet till nio pa kvallen, gar man ut for att ata middag vid atta sa ar man forst pa plats i restaurangen och till klubbarna bor man inte borja rora sig mot forran klockan tva pa natten. Alla regler har dock sina undantag och jag maste med sorg i hjartat konstatera att langfardsbussarna tycks vara detta i det har fallet.

Det har med bussakande ar ju nagonting som argentinarna ar bra pa, och aven de langsta strackor tillryggalaggs hapnadsvackande lattvindigt nar man har overjordiska vyer utanfor fonstret och gigantiska saten som kan fallas ner till nastintill vertikalt lage. Aven mat inkluderas i farden. Synd bara att sista malet serveras vid fyra pa eftermiddagen och bestar av te och en brownie. Middag, nagon? Naval. Klockan ar halv tio och snart ar det sovdags. Bara ett halvt dygn kvar till Mendoza. Knorr.

var spanske van

Vi vet inte om det beror pa sasongen, platserna vi aker till eller om det bara ar for att vi valjer sa smartsamt haftiga och autentiska hospedajes att bo pa, men vi har hittills traffat pa otroligt fa icke-argentinska resenarer. Sarskilt jag, som har Australien - dar en tysk, svensk, hollandare eller Bellman vantar runt varje horn - som framsta backpackerreferens ar forvanad over bristen pa europeer. En, jag upprepar, EN svensk, nagra tyskar och ett hollandskt par - that's it. Och sa forstas: Spanjoren.

Spanjoren gjorde ett dramatiskt, vilket vi sedemera skulle inse okaraktaristiskt, intrade i vara liv en kvall i Puerto Madryn. Vi stod och diskuterade en karta med var tyska kompis Daniela pa hostelrummet, nar han steg in genom dorren, blot som en drankt katt, behovandes en varm dusch kanske mer an nagon har behovt en sadan nagonsin. Han hade tagit bussen fran Buenos Aires men innan han klev pa overraskats av det stortregn som vi sjalva undslapp genom att valja morgonturen. Och ni minns val att sagda bussresa tar ungefar ett dygn? Ni forstar.

Men detta uthardande och utsatthet for elementen samt avsaknad av beklagan visade sig vara lite av var spanska vans personlighet i ett notskal. Vi fick tyvarr inte nojet att komma sarskilt nara hans lagmalda, nastan lite forsiktiga person, men sa har i efterhand har vi hyllat honom och utsett honom till var backpacker-forebild - en mycket prestigefylld utmarkelse.

Vi forstod snabbt att Var Spanske Van, som vi hadanefter kan kalla Sergio, eftersom jag tror att han kanske hette det, levde pa knappa medel. Trots detta tvekade han inte att medan vi blodsockerdippat varmde fardig ravioli och kokte ihop en misslyckad ostsas (som skar sig), i hostelkoket slanga ihop en ljuvligt doftande risotto med vin, en san dar som ska puttra och passas i evigheter ni vet. Till detta hade han kopt en bulle stor som en fodelsedagstarta, men fick bara i sig uppskattningsvis 5% av denna och kanske en tredjedel av risotton - resten bjod han laget runt pa. Nastfoljande dag hyrde jag och Vargen cyklar som vi fardades langs med kusten till Punta Loma med, en enkel vag knappt tva mil lang cykelfard i gassande sol och pa hyfsat rough underlag, som vi i och for sig klarade som en dans men som hostelvarden hade varnat oss for. Halvvags traffar vi pa Sergio. Han valjer alltsa att GA till sagda destination. Det tar val en dag eller sa i denna okenterrang, men han klagar inte - han har ju vatten. Senare samma dag traffar vi pa honom i mataffaren, dar han plockade pa sig varor for att formodat skapa annu en lacker maltid av knappa resurser. Han berattar nu att han flyttat fran vart hostel till stans camping, dar han fran och med nu ska talta. Ni vet att det ar minusgrader pa natterna i Patagonien i september va?

Jag hoppas ni far en bild av denna manniska, som genom sin stoiskhet, sina standiga leenden och sitt laspande (eller kanske inte det sistnamnda forresten) imponerade sa pa oss. Vi vet inte var han ar nu, men formodligen fryser han i ett talt nagonstans. Skank honom en varm tanke.

dagens ord

"My car is small, but my heart is big"

Yttrat av en argentinsk man som lyckades veckla in bade var skidutrustning och mig + Vargen, vi frusna, vindpinade och nastan uppgivna liftare, i sin lilla bil. Sedan korde han oss nerfor slingrande bergsvagar till Esquel under entusiastisk konversation pa valvillig engelska och kroppssprak. Aterigen slar den klassiska resemyten om den extremt vanligt installda lokalbefolkningen in. Karlek.

regression

Igar cyklade vi langs kusten genom det nastan utomjordiska landskapet. Medan valarna tomde sina enorma lungor en bit ut fran stranden forlorade jag mig i en mikrovarld en halvmeter ovanfor marken innanfor dyningarna. Samlade skatter i en rostig platburk med barndomens koncentration. En ryggkota fran en bebisval eller ett stort landljur. En nastan mikroskopiskt liten men anda helt riktig krabba. Dennes storre artfrandes klo. En perfekt kammussla a la Shell, skimrande vackra snackskal, en glasbit slipad av havet till oigenkannlighet. Fossil! Nagot spannande som jag inte vet vad det var. Och en helt perfekt rund, vit sten.

Sedan hittade vi sanddynerna. Dar kunde man leka nastan hur lange som helst och skratta tills man inte fick luft, tills man inte langre kunde sarskilja sig sjalv fran varlden. Regressionen var ett faktum.

home is whenever I'm with you

Har samsas var svenska grot med frukost a la Puerto Madryn ("paj", eller massa massa sylt/dulche de leche med lite deg till), alltmedans Vargen anlagger sjomansmin och intar yerba mate i oortodox kopp

Det finns forutom Maradona, asado och langfardsbussar annu en gemensam namnare for snart sagt varje argentinare - man sippar i princip konstant pa nationaldrycken "mate", en brygd som ar nastan, men inte riktigt, helt och hallet lik (gront) te. Skillnaden bestar i att vid matebryggning ar proportionerna blad/vatten ungefar 90/10 och drycken intas med ett metallsugror - tva faktorer som i kombination resulterar i att a)man branner sig och b) det smakar fan. Forestall dig det beskaste du nagonsin atit, multiplicera med hundra och lagg till hetta och en vag trasksmak sa far du formodligen en rattvis bild. Mate dricks med fordel under tamligen rituella former i grupp i hemmet, men argentinaren drar sig inte heller for att i tid och otid hala upp en termos varmvatten och sin personliga matekopp for att entusiastiskt sorpla i sig lite gift pa exempelvis bussen eller en parkbank. Jag har hittills inte sett en enda affar eller kiosk som INTE salt termosar - da forstar ni vidden av utbredningen av denna styggelse.

Missforsta mig inte - mate ar en foretelse som jag appladerar. Det ser sa himla mysigt ut att sitta dar med sin genuina kopp som man garna delar med sig av. Det verkar helratt. Jag onskar bara att jag kunde delta utan att min tunga krullade ihop sig och retirerade ner i svalget sa fort jag forsokte. Vargen ar sald pa det hela och man kan finna honom tankspritt smuttandes pa den aktuella brygden utan att det ser ut att bekomma honom det minsta - men jag misstanker sjalvklart att han fejkar. Sjalv gor jag idoga forsok men atervander var gang tamligen stukad till mitt milda, klassiska te.

Dock inte att forakta! Te ar markligt baktalat, en dryck forpassad till mesarna, de dar som alltid fragar "finns det te?" nar kaffe bjuds, och sen nestligt far sitta och doppa en sorglig Yellow Label-pase i halvljummet vatten medan koffeinisterna atervander till livet med hjalp av sin mytomspunna, sammetsmorka dryck. Varfor ska det vara sa? Jag ar trott pa espressohype, macchiatos (vad AR det ens? Och hur skiljer det sig fran en moccachino? Kan inte nagon kejsarens nya klader-typ snart saga "det ar ju bara kaffe med mjolk goddammit!") och kaffedrinkar. Jag vill ha tekultur! Var ar tesnobbismen? Var ar de nischade tekafeerna?

Naval. I vantan pa detta far teet halla till godo med den egenskap inte ens den mest inbitne baristan kan forneka: dess oslagbara, oovertraffade TREVLIGHET. Te ar mysigt. Te ar hemtrevligt. Te ar tryggt. Vi fastslog idag att allt te egentligen har samma grundlaggande, inneboende egenskap som mate - det far dig att kanna dig hemma, var du an ar. Och det ar ett varde att inte underskatta, sarskilt om man som jag fullkomligt har tappat bort vad begreppet "hem" innebar. Varldsmedborgare, pyttsan! - inte utan min Earl Grey.

churros!

Sedan den dag da jag borjade lasa mina tva terminer spanska, det vill saga nagon gang i borjan av gymnasiet, har jag langtat efter det tillfalle jag idag fatt uppleva. Den textbok vi anvande var ungefar sa imbecill och foga inspirerande som laromedel i sprak brukade vara, men det fanns en sak som tilltalade mig, som verkade nastan magisk: churros - spanjackernas motsvarighet till amerikanarnas donuts, friterade, stjarnformade stanger av nan slags deg doppade i socker. Forforande, glansande, oatkomliga tittade de tillbaka pa mig fran bokens sidor.

Eftersom jag aldrig kant nagon lockelse att aka till Spanien fortrangde jag sa smaningom min churros-langtan och det gick flera ar utan att jag tankte pa deras gyllene uppenbarelse. Tills det visade sig att dessa hagrande delikatesser finns aven har! Idag var jag och Vargen i La Boca, de fattiga hamnkvarteren dar till och med Lonely Planetbockerna - som annars havdar att alla stallen ar trevliga och alla manniskor ar superfriendly, och om de inte ar det sa har de atminstone en harlig karaktar - avrader fran att sticka nasan utanfor turistgatorna och Boca Juniors fotbollsarena. Hur som helst, vi stack val vara huvuden runt nagra gathorn och vagade oss inte in i slummen men hittade i alla fall nagra av tangouppvisare och hotorgskonstforsaljande annu inte exploaterade gator, och pa en av dessa fanns en Panaderia dignande av bakverk. Inklusive churros! Vi kopte lunch inklusive efterratt for en spottstyver och avnjot sedemera det hela nere vid hamnen, foga pittoresk med en typ o av olja och skrap i, men ack sa autentisk. Jag kande mig som ett med 'hoodet och njot av min churro som pa samma gang var precis sa delikat knaprig och tilltalande degig som jag forestallt mig den.

Dessvarre maste jag dock strax visa att jag lart mig nagot mer an om sotsaker pa spanskan - vi ska ata middag med Carlos, en kompis kompis, och det verkar som om han kan precis lika lite engelska som jag kan espanol. Det blir formodligen lite gaster med gester over det hela. Onska oss lycka till!

AR-GEN-TINA! AR-GEN-TINA!

JA, vi fick efter manga om och men, for att inte tala om pesos, faktiskt vara med om en komplett argentinsk fotbollsupplevelse: Argentina-Spanien pa en i princip fullsatt Rivers arena dar hemmaspelarna sparkade moderlandets stjart stenhart med solklara 4-1. Nu kan vi sjunga med i Argentinska kampsanger och har pa nara hall fatt se hur lokalbefolkningen redan som smabarn skolas in i denna nationalsports sprak och gester. Fascinerande.

Pa bussen hem samsprakade vi med resans forsta svensk - det ar mycket oklart vad han hette, men jag skulle garna kalla honom Viktor, han sag ut som en sadan - en som sa ofta i backpackerkretsar nyutexaminerad gymnasist, med den naiva gladjen i behall men UTAN de manga storiga attribut man ofta forknippar med personer i samma genre. Jag tar detta som ett tecken pa det som jag och flera andra i min omgivning redan tidigare forutspatt - det finns inte bara hopp for nastkommande generation, utan man kan till och med kanna tillforsikt infor deras overtagande. 90-talisterna ar som vi, fast mindre angsligt "jag maste gora ALLT medan jag ar ung bara for att jag kan och dessutom ska jag alltid fortsatta vara det", och mer lungna, malinriktade och beskinnade pa nasan.

Tur det. I ar far de ju till och med rosta, de sma liven. Hur gar det med valrorelsen forresten? Nu maste jag in pa DN och uppdateras. Har ar Che Guevara-trojor och Evita Perons grav det narmaste jag kommer politik.

estamos en buenos aires

Ja, vi ar framme! Tyvarr anvander argentinare nagon slags perverterad variant av det amerikanska vagguttaget, sa jag kan inte ladda min blackberry utan brukar den bara I stunder av akut nodvandighet - som nar jag vill uppdatera er, kara lasare. Min spanska racker inte till for att kopa en adapter, och los portenos (invanarna I BA) engelska ar mer an bristfallig, sa forestall er min gladje nar jag hittade en man som salde adaptrar pa en filt pa gatan for tio spann - och likasa min fortvivlan nar densamma inte alls fungerade utan istallet gick itu och fastnade I vaggutaget, utgorande en veritabel stromforande livsfara for nasta gast pa hotellet.

Naval, nu har vi sovit i 12 timmar (ja vi missade frukosten - "ah, stalla klockan? SA lange kan vi inte sova, vi har ju redan powernapat I tre timmar...) och ar darmed med I svangen igen. Buenos Aires bjuder som namnet antar visserligen pa goda, friska vindar, men ocksa soligt varvader - det ar fantastiskt att hoppa direkt fran sensommar till var, kan jag meddela. Idag har vi promenerat och utforskat stadsdelen San Telmo, sondagsfull av gatuupptradanden, marknader som saljer roliga, onodiga prylar, avslappnade manniskor och konstgallerier.

Jag och Vargen visade oss genast pa styva backpackerlinan genom att pricka in tre genuina matstallen for respektive frukost, lunch och middag dar vi samsades med locals och fick ova spanska - jag fick till och med komplimang for att min "espanol es muy bueno". Lycka! Hojdpunkten var lunchen som intogs vid en san dar matbardisk - som aldrig hade blivit godkand av halsovardsnamnden - I en saluhall dar vi at gudomlig pizzeta for 15 spann vilken serverades av en stadig och karv men godhjartad portena.

Vi alskar argentina!!

halvvags...

...av flygningen alltsa. Det borjade dramatiskt redan klockan halv sex imorse pa Arlanda, trots min devis "inga utmaningar fore frukost". Vi aker ju till Argentina via USA, landet med varldsmastartitel I kinkighet vid immigration, och Vargen hade inte fyllt I nagon ESTA - en webbaserad motsvarighet till det klassiska I-94-formularet, ni vet det dar dar man skriver att man inte ar terrorist och sant dar, som ska lamnas tre dagar fore inresa I the land of the free. Deja vu-kanslorna fran min langresa fyra ar tidigare, da jag pa Landvetter insag att jag inte hade nagot visum till det Australien jag skulle aka till, var patagliga. Men med lite is I magen och snall flygplatspersonal loste sig det hela och vi blev ivagslappta.

Efter att ha bytt flyg I Amsterdam och trangts med tjocka tyskar pa planet over Atlanten, ar vi nu I nagra timmars transit I Atlanta, dar vi sippar GT:s I Deltas sky club - det kanns business, atminstone I kombination med mina preppy byxor och den blackberry pa vilken detta blogginlagg forfattas (det skogsgrona haret forstor lite). Annars pratar alla som jobbar pa flygplatsen som I True Blood, det kanns fint och till och med lite hemtamt efter min farmvistelse I Alabama for inte sa lange sedan. Nu ar det bara halva flygresan kvar! Pepp!

rumtidens krökning

Vi har precis haft avskedsmiddag inför vår Sydamerikaresa, men jag kan fortfarande inte fatta att det kommer att hända....imorgon?! Att jag och Vargen inom bara timmar kommer att spatsera runt på södra halvklotet och säga puede usted hablar más despacio por favor, utelämnade till varandra och en massa latinos.

Vad är grejen med tiden numera, att den fungerar så att man liksom inte hänger med? Att man inte förstår vad som händer förrän månader efter att det är över. Som om nuet inte fanns. Som om man egentligen var någon annan än sig själv, sittandes på en stjärna i rymden, med tankarna litegrann på något annat. Helt plötsligt inseendes att hoppsan, nu har visst något hänt. Igen!

Just det ja, jag hade tänkt smälta in i omgivningen. Inte vara så uppenbart lätt turistbyte. Verka men inte synas, et cetera - så jag färgade håret brunt. Men blått plus brunt blev...typ grönt, så nu ser det ut som jag har alger i håret. Då kan det ju faktiskt passa att känna lite distans till sin egen existens.