det allra sorgligaste

Overallt finns det hundar. I Buenos Aires gar de utan koppel, i Puerto Madryn ar de sma, i El Bolson skanker man bort gratis valpar ur skokartonger och i Mendoza vill de hela tiden leka med en. De gemensamma namnarna ar att de ar steetsmarta, standigt narvarande och avgjort en integrerad del av det argentinska samhallet. Jag alskar dem, deras barnstensblickar och obotliga entusiasm.

Vi hade ocksa en hund en gang. Hon var liten, svart och mjuk och nar hon sag en blev hon ibland sa glad att hon ilade varv pa varv pa varv i vida cirklar runt ens fotter. Hon kunde hoppa upp i ens famn, leta reda pa en nar man gomt sig i skogen och nar hon sov lag hennes lilla varma kropp tatt intill en precis som en manniskas, med huvudet pa kudden. Jag kan fortfarande kanna formen av henne i mina handflator och hur hon luktade nar man borrade nasan djupt ner i hennes krulliga pals.

Det allra sorgligaste, det som lyckades toppa det hemska, hemska ar vi gick igenom, var nar jag och min far betalade en okand man med orubbligt ansikte att kora in en absurt stor kanyl i hennes vanstra framben. Det var nastan exakt ett ar sedan, efter begravningen, nar alla akt hem och allt var over. Da lade vi henne i en grop tillsammans med den stela kroppen av den katt jag for oandligt lange sedan, i ett annat liv, dopt efter min skolfroken. Det var host; det regnade, det blaste, vi gravde fortvivlat med blota ansikten. Skyfflade for alltid igen den grav dar inte bara de trogna livsbestulna lag, utan ocksa mitt hem, min barndom och min familj. Kvar finns ett hus, nagra fotoalbum och tva precis lika oforankrade individer, pa drift.