rumtidens krökning

Vi har precis haft avskedsmiddag inför vår Sydamerikaresa, men jag kan fortfarande inte fatta att det kommer att hända....imorgon?! Att jag och Vargen inom bara timmar kommer att spatsera runt på södra halvklotet och säga puede usted hablar más despacio por favor, utelämnade till varandra och en massa latinos.

Vad är grejen med tiden numera, att den fungerar så att man liksom inte hänger med? Att man inte förstår vad som händer förrän månader efter att det är över. Som om nuet inte fanns. Som om man egentligen var någon annan än sig själv, sittandes på en stjärna i rymden, med tankarna litegrann på något annat. Helt plötsligt inseendes att hoppsan, nu har visst något hänt. Igen!

Just det ja, jag hade tänkt smälta in i omgivningen. Inte vara så uppenbart lätt turistbyte. Verka men inte synas, et cetera - så jag färgade håret brunt. Men blått plus brunt blev...typ grönt, så nu ser det ut som jag har alger i håret. Då kan det ju faktiskt passa att känna lite distans till sin egen existens.