var spanske van

Vi vet inte om det beror pa sasongen, platserna vi aker till eller om det bara ar for att vi valjer sa smartsamt haftiga och autentiska hospedajes att bo pa, men vi har hittills traffat pa otroligt fa icke-argentinska resenarer. Sarskilt jag, som har Australien - dar en tysk, svensk, hollandare eller Bellman vantar runt varje horn - som framsta backpackerreferens ar forvanad over bristen pa europeer. En, jag upprepar, EN svensk, nagra tyskar och ett hollandskt par - that's it. Och sa forstas: Spanjoren.

Spanjoren gjorde ett dramatiskt, vilket vi sedemera skulle inse okaraktaristiskt, intrade i vara liv en kvall i Puerto Madryn. Vi stod och diskuterade en karta med var tyska kompis Daniela pa hostelrummet, nar han steg in genom dorren, blot som en drankt katt, behovandes en varm dusch kanske mer an nagon har behovt en sadan nagonsin. Han hade tagit bussen fran Buenos Aires men innan han klev pa overraskats av det stortregn som vi sjalva undslapp genom att valja morgonturen. Och ni minns val att sagda bussresa tar ungefar ett dygn? Ni forstar.

Men detta uthardande och utsatthet for elementen samt avsaknad av beklagan visade sig vara lite av var spanska vans personlighet i ett notskal. Vi fick tyvarr inte nojet att komma sarskilt nara hans lagmalda, nastan lite forsiktiga person, men sa har i efterhand har vi hyllat honom och utsett honom till var backpacker-forebild - en mycket prestigefylld utmarkelse.

Vi forstod snabbt att Var Spanske Van, som vi hadanefter kan kalla Sergio, eftersom jag tror att han kanske hette det, levde pa knappa medel. Trots detta tvekade han inte att medan vi blodsockerdippat varmde fardig ravioli och kokte ihop en misslyckad ostsas (som skar sig), i hostelkoket slanga ihop en ljuvligt doftande risotto med vin, en san dar som ska puttra och passas i evigheter ni vet. Till detta hade han kopt en bulle stor som en fodelsedagstarta, men fick bara i sig uppskattningsvis 5% av denna och kanske en tredjedel av risotton - resten bjod han laget runt pa. Nastfoljande dag hyrde jag och Vargen cyklar som vi fardades langs med kusten till Punta Loma med, en enkel vag knappt tva mil lang cykelfard i gassande sol och pa hyfsat rough underlag, som vi i och for sig klarade som en dans men som hostelvarden hade varnat oss for. Halvvags traffar vi pa Sergio. Han valjer alltsa att GA till sagda destination. Det tar val en dag eller sa i denna okenterrang, men han klagar inte - han har ju vatten. Senare samma dag traffar vi pa honom i mataffaren, dar han plockade pa sig varor for att formodat skapa annu en lacker maltid av knappa resurser. Han berattar nu att han flyttat fran vart hostel till stans camping, dar han fran och med nu ska talta. Ni vet att det ar minusgrader pa natterna i Patagonien i september va?

Jag hoppas ni far en bild av denna manniska, som genom sin stoiskhet, sina standiga leenden och sitt laspande (eller kanske inte det sistnamnda forresten) imponerade sa pa oss. Vi vet inte var han ar nu, men formodligen fryser han i ett talt nagonstans. Skank honom en varm tanke.