tågfascism

Ni vet att jag har ett speciellt förhållande till tåg. Ja jag vet att SJ är onda och att ni blir försenade nästan varje gång ni försöker ta spåret nånstans, men det är inte relevant. Jag älskar tåg ändå. Jag älskar de små gula barnbiljetterna med djur på som man fick om man var barn på 80-talet, utropen som ekar över perrong och väntsal, nedpackade avokadomackor, Pressbyråns alla glansiga magasin, Kupé med sina misslyckade photoshoots och okritiska intervjuer som försöker få Parlamentet-komiker att vara glamorösa, ord som "ankommande" och "lokförare", att äta choklad och titta på när landsbygden rusar förbi utanför fönstret, da-dunk, da-dunk, da-dunk.

En rolig tågaktivitet är att spana in sina kamrater i vagnen. Det bästa är så klart om man sitter vid en plats med ett fyrabord så att det inte behöver vara uppenbart vad man håller på med. Jag noterar alla drag och bruka fantisera om vad de har för liv när de inte sitter i en sliten kupé i Hallsberg. Nu senast var det en sovande student med Kaffekooperativsdekal på sin laptop; en skolboks-hipster komplett med fiskarmössa, iPhone, skägg och Fjällräven Kånken; en piffig invandrarkvinna som gav sig i kast med det mycket behjärtansvärda självmord-genom-uttråkning-och-depression-uppdraget att konversera ett gnällig skånsk gubbe och en tjej som åt spännande asiatiska snacks som såg ut ungefär som små hoprullade omeletter.

Av någon anledning finner jag alltid tågmänniskorna fina, intressanta eller åtminstone vagt signifikanta. Jag vet vad jag talar om. När jag bytte till Mellerudsbussen i Vänersborg befolkades fordonet av idel våldsamt finniga tonårskillar med fuldreads, deghyade och räddögda högstadietjejer som misslyckades i sin alternativa look (sönderduschat råttfärgat/solkblått hår, rejvarbyxor) och trötta permanentade dagisfröknar. Inte för att de här människorna inte får existera. Men jag kan inte sticka under stol med att de gör det mig lite landsbygdsdeprimerad.