Jag och Västanvinden har varit separerade sedan i lördags, då hans nyckel försvann spårlöst från sin eviga plats i min högra jackficka. Ni förstår antagligen inte vidden av det här, men utan min cykel är jag ingenting. Dels för att jag är extermt beroende av den som dagligt transportmedel, men framförallt är det när jag susar fram genom stadens gator jag kan tänka. Det är då mina blogginlägg tar form, då jag lever, då alla bitar faller på plats och jag kan andas in allt som är bra och vackert och ut allt som är ont och fult.
Jag letade på varje trottoarbit jag satt mina fötter på. Jag frågade i varje affär jag besökt. Jag hörde av mig till de vänner i vars hem jag varit.
Västanvinden är en speciell cykel. Han är väl omhändertagen, tjusigt medfaren och snabbast av dem alla när hans tunna däck sjunger där vi far. Och hans låst är inbyggt och okapbart. Jag trodde att han var förlorad för alltid. Men medelst närmast Sherlock Holmes-mässig list lyckades jag precis nu deducera fram den märkliga plats dit nyckeln av min lättsinniga hand förpassats.
Han kom tillbaka till mig.
2 kommentarer:
och självfallet MÅSTE jag fråga...var låg den?
i en låda med kvarglömda kläder som ingen äger i mitt kollektiv. det finns en förklaring.
Skicka en kommentar