Jag vet inte varför det är så intressant att studera omgivningens frisyrer, klädval, kropssspråk och anletsdrag, men jag kan inte låta bli. Det gäller även den lite obekväma situation som uppstår då man möter en främmande person på en plats som i övrigt är helt öde. Ett typexempel är promenad i skog eller på landsbygd. Man går alltså varandra till mötes, utan att ha någon som helst koppling till sin motpart och utan att riktigt veta hur man i det här läget ska bete sig.
En strategi är att frejdigt hälsa och hoppas att den andra tror att det är kutym eller att man är flyktigt bekanta. En annan är att stirra våldsamt stint framför sig utan att tillkännage den andres existens med så mycket som en oregerlig blick i vitögat. Själv brukar jag begagna mig av tekniken att låta mina nyfikna ögon kompulsivt löpa över personen så länge den är på behörigt avstånd, för att när den närmar sig betrakta marken en stund och i mötesögonblicket titta upp, le sammanbitet och nicka en hälsning.
Men VAD är grejen med de individer som när man möter dem kör dödsstirret rakt ut i luften kombinerat med ett besvärat leende? Pourquoi? Kanske är det någon slags avancerad signal för jag lovar att jag egentligen bara sköter min business och knappt märker att jag passerar dig, men ifall du råkar kolla på mig, ja, då har jag väl sett dig ändå och är fredligt inställd, ugh. Tänk er två sådana här människor som möter varandra. Haha!
Jag är inte säker på varför, men det känns lite sorgligt att vi ens har den här typen av problematik. Att man måste ha strategier för något så enkelt som när man oförhappandes knallar på en artfrände. Kanske borde man ge varandra en top-of-the-food-chain-five istället.
5 kommentarer:
Sjukt trevligt med folk som hälsar, tycker jag! Nåt jag retar mig på är folk som inte hälsar på busschauffören. Eller ännu värre, busschaufförer som inte hälsar tillbaks när man hälsar.
Det går ju en gräns nånstans emellan att hälsa på folk man möter på landsbygden och att inte hälsa på alla man möter i NYC. Jag vet inte var den går, men tycker vi bör ha som mål att pressa den närmare NYC-hållet.
Martin Kellerman twittrade om detta nyligen (lär hamna i en kommande rocky-strip):
"Så jävla störigt med folk som ler snabbt när de hälsar, för att DIREKT återgå till surfejs! Fortsätt le tills jag passerat, ditt as!"
Vill minnas att jag skrev om/läste något i den här stilen inför introkursen för hundra (fem) år sedan. Tror det är någon form av hotidentifieringsmekanism. Att tokstirra på någon den där sista fem metrarna innan man passerar någon kan väldigt lätt tolkas som något i stil med "IMA STAB U BIATCH!". Att istället identifiera friend/foe på håll (20-5m), titta ner och sedan hälsa på 4.5-2.5 meter är ungefär "Hej, nej jag tänker inte bita ihjäl dig, nej du tänker inte bita ihjäl mig. *Hej* (Jag är också en social varelse som agerar inom vår sociala kontexts normer och ramar - jag hade egentligen velat ge dig en kram)"
Haha, nu älskar jag Martin Kellerman ännu mer än vad jag redan gjorde!
Och jag tror du kan ha rätt, Mattias. Det är spännande att civilisationen ibland inte hjälper oss alls.
instämmer med Vitkor och skrattar gott åt vardagen!
Undrar hur det skiljer sig mellan länder, och finns det ställen man absolut inte hälsar på?
Som ute på öppet vatten. Mer regel än undantag så vinkar man till mötande båtar, ungefär som när busschaufförer vinkar till sina medarbetare (oavsett om de känner varandra eller ej). Minst sagt intressant.
Hahahaha! Jag har också undrat!
Skicka en kommentar