trygghet. en pjäs i en oändlig akt.

Nu när alla vännerna gått hem och jag åter lever livet som kuf i min röda Dalslandsstuga spenderar jag många timmar med Sveriges Radio i allmänhet och P1 i synnerhet. Jag ÄLSKAR P1. Mitt hjärta klappar i takt med dagens eko, jag lär mig en massa spännade saker om faktiskt allt i hela världen och framförallt förstår jag att vad som helst kan bli intressant med god research och en trygg radioröst. Åh dessa röster. Ingenting får mig att älska Sverige så mycket som P1:s vänliga, myndiga, lugna, tydliga, rikssvenska stämmor. Mitt livs Titanic kommer aldrig någonsin att störta in ett isberg så länge P1 fortsätter sin stadiga kurs mot evigheten.

Men mest av allt älskar jag Radioteatern. Missförstå mig inte. Jag har aldrig någonsin haft behållning av en laddning dramatiserad eter. Jag har svårt att föreställa mig att någon har det. Teater är ofta svårsmält per default, och när alla visuella intryck går förlorade och måste kompenseras av flåsigt överspel från skådisarna - det är alltid samma personer förresten, hej Claire Wikholm - och lite småsorgliga ljudeffekter, blir det nästintill omöjligt att ta till sig.

Och ändå får det fortgå! Det är det som är det fantastiska. Ambitiösa kulturjournalister öser till synes osinligt engagemang i uppsättning efter uppsättning. En högtidlig stämma mässar dramatiskt "Radioteatern ger...". Skådespelarna ropar och vägrar låta en endaste konsonant gå förlorad. Allt inför en otacksam och i bästa fall likgiltig publik. Då känner jag rysningar av välbehag utefter min ryggrad. En sådan institution!

I en tid av tillgång och efterfrågan. I en tid utan hållpunkter och ritualer. Då är Radioteatern min obegripliga snuttefilt.