the best taxi driver in the world

Jag har väl berättat att New York är oändligt stort? Grejen är att staden hela tiden försöker maskera sin storlek genom att låtsas att den är lätt både att navigera och ta sig fram i. Ta gatusystemet till exempel. Yes, tänker man. Jag är visserligen på en ö som är nästan 25 kilometer lång, men som tur är ligger alla gator i ett prydligt rutnät, med avenyer nord-sydgående, gator öst-västgående och som the cherry on top of my sundae så är de logiskt numrerade. Ha! Logiken är bara en chimär. För det första är alla byggnader så höga att det är omöjligt att spontant förstå vilken riktning man tittar åt. Vidare är den jäkla ön utplacerad på så sett att man visserligen kan säga att den löper nord-sydligt, men det är bara en förenkling som har visat sig synnerligen bedräglig vid biologens försök att navigera efter solen. Numreringen av gatorna börjar inte vid sydspetsen, utan en bra bit upp, vilket har åsamkat mången turist meningslös panik när tunnelbanan hänsynslöst blåser förbi W 4th Street på väg mot Manhattans södra delar. Inte heller avenyerna är alltid numrerade, utan har ofta märkliga namn som de alternerar med. Och ibland, på ren pin kiv, kallas de för...gator. De extremt komprimarde kartor som man emellanåt skamfullt tvingas veckla upp i ett hörn hjälper inte heller, eftersom de förvandlar dagsmarscher till femminuterspromenader. Jag har aldrig powerwalkat så mycket i mitt liv som här.

Räddningen här kan tyckas vara tunnelbanenätet, väl utbyggt och logiskt färgkodat såsom anstår en metropol. Ha! Säger jag igen, ännu mer förbittrat. MTA, bolaget som sköter denna infrastruktur, skryter i sina annonser om de nyuppfunna digitala tavlor där man kan se hur långt det är till nästa tåg, vilka är uppsatta på prov på några stationer. Ja, sådana som vi har haft i Sverige i ett par decennium, ni vet. Det är på den nivån skyltningen är. Man vet aldrig om det är ett express- eller lokaltåg man åker, och ofta är det vagnar till en annan linje som används, så hållplatsordningen som visas inuti stämmer inte. Kommunikationssystemet i vagnarna är ungefär i nivå med burktelefoner, så att höra vad konduktören ropar ut är endast möjligt om du är en born and raised New Yorker. Vi har inte en enda gång under våra tre veckor här kommit i tid när vi använt oss av tunnelbanan. Att det finns flera olika hållplatser med samma namn, på vitt skilda ställen, hjälper inte direkt.

Att ha med sig ett tidsfärdriv på linjen är essentiellt. Men inte om man är så koncentrerad så man åker förbi sin station.

På helger inleds ett helt nytt, tragiskt kapitel i tunnelbanehistorien. Det är nämligen då man utför alla ombyggnationer och reparationer av bannätet, något som leder till inställda tåg, inställda linjer, inställda stationer, tåg som går åt fel håll, tåg som bara går vissa tider, förtvivlade försök att ta sig ut ur systemet, samt flera timmar långa tunnelbaneturer. De enda som är glada är råttorna som får ett välförtjänt break i sin föga avundsvärda levnadsmiljö.

Alltså är det inte konstigt att då vi nattetid vid extra lyxiga tillfällen unnar oss en taxi, tar Jonatan avsked av chauffören med you are the best taxi driver in the world! Alla taxichafförer i New York är hjältar. De tar en dit man ska.