party pooper

Okej, lite uppdatering på skadedjursfronten. Minst tre bäbiskackerlackor har stuckit fram sina små huvuden och hoppfullt viftat med antennerna sedan den stora matriark-roachen mötte sitt oblida öde i Jonatans hårda nypor. Bara för att omedelbart förgöras av dödssprayen. Det har nästan blivit lite för lätt att ta kål på de små liven. En enda välriktad stråle, och den notoriskt pansaraktiga kroppen fräts sönder till en brun fläck. Efter att ha läst att dödseffekten varar i 4 veckor är vi nu snarare mer rädda för sprayen än för själva krypen.

innan idyllen förstördes

Ikväll, efter en hård dag på Rockaway Beach, där Atlantvågorna överröstades av temperamentsfulla latinos och orädda skräckfilmsmåsar, tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av en öl eller två på taket. Vi klev upp i skymningen, lyssnade till polissirener, raketer, hätska ordväxlingar och andra tryggt välbekanta SoBro-ljud. Drack ingefärsöl, pratade destruktiva barndomsminnen och hade det allmänt fint. Tills kackerlackan uppenbarade sig. En varelse nästan lika stor som den ursprungliga vi hittat i badrummet. Återigen utbröt panik, under vilken påtagligt tomma hot uttalades tills djuret mer eller mindre bokstavligen jagade oss ner från taket, medan vi mumlade alternativt "vi borde inte låta oss besegras av något så lågt stående" och "det hade ändå börjat bli kallt".

Status quo.