I motsatt till vad man skulle kunna tro om en av världens mest välkända, och ökända, metropoler, så är New York faktiskt något av en cykelstad. Men här handlar inte om något chill framåtlallande med bohemiska damcyklar eller rastafari-cruisers, utan de enda som beträder det stora äpplets gator och avenyer är cykelbud, dödsföraktande multisporttyper och jobbpendlande hipsters. Alla, eller nästan alla - en imponerande hög procentsats - äger vansinnigt snygga och avskalade racercyklar, som får mig att vända mig om och stirra trånsjukt var jag än går. Det ska tydligen vara i den här staden som single speed- och fixed gear-cyklarna uppfanns och trenden spreds över världen. Buden, som tröttnat på att få sina cyklar stulna, plockade bort varenda liten stöldbegärlig pryl på fordonen tills bara det allra nödvändigaste återstod - en ram, två racerhjul, en sadel och ett styre. Inga jävla växlar, pakethållare, bromsar och annat fjös.
Alla New York-cyklar är inte fullt så hardcore, men alla är vackra och stilrena. Det enda som nu står emellan mig och ett köp av en fixed gear är British Airways kostnander för extrabagage.
en av alla tusentals extremt snygga single speed-cyklar i NYC
Hur som helst, som ni förstår var jag och David inte de enda cyklisterna i New York-trafiken, men kanske de mest ovana. Med tutande taxibilar till vänster, bussar till höger och hänsynslösa sopbilar bakom oss pilade vi fram på vår adrenalinrutt och det var fantastiskt. Så fort vi tagit oss från Central Park till stranden av East River hade vi dock i princip ostörd cykelbana att köra på. Vi åkte runt två tredjedelar av Manhattan, genom hamnar, parker och sportområden; under broar och vägkomplex, bland gatuförsäljare, bag ladies, svettiga löpare och solande infödingar. Och nästan, nästan kände jag mig som en New Yorker.
1 kommentar:
I Norfolk hade de löst problemet med att helt enkelt ge fasen i att bygga några cykelvägar eller trottoarer. Oskyddade trafikanter göre sig icke besvär i trafiken, så att säga.
Skicka en kommentar