det är inte lätt men det borde inte vara så svårt som vi gör det och i alla fall inte av de anledningarna

Vad är grejen med det här att vara rädd för kärleken?

Jag har ju redan berättat för er att nästan allting här i livet gör mig skräckslagen, men från denna generationssjuka att skrämmas av relationer och känslor och bultande hjärtan har jag faktiskt förskonats. Jag vågar inte släppa någon inpå livet, säger folk gravallvarligt medan jag försöker se förstående ut. Jag har blivit sårad förr, lägger de till och jag känner mig elak men kan inte låta bli accossiera någon klichéartad film.

Och man "vågar inte ge sig in i en relation". För att man "inte är redo". Eller "är rädd att känna sig instängd". Vadå, har man chansen är det är väl bara att pröva? Det är ju inte som att det där vi kallar förhållande är ett obrytbart kontrakt som man blir stämd och stenad och körd på stadens port om man bryter. Kan man inte bara testa att hänga och se hur det känns, innan man ställer sig på svårt avstånd och sörjer den integritet som tvingar en att leva ett runtstrykande vargaliv? Vad HÄNDER egentligen om man inte är redo men ändå slår sig ihop med någon? Beter man sig konstigt och operfekt i sin roll som flick-eller pokvän? Ja, men det gör man väl ändå?

Men det som verkar vara allra mest skrämmande är inte ens egen kärlek, utan att någon annan visar intresse för en själv. Är det någon man gillar förbyts åtminstone en liten del av detta i klaustrofobi, och är personen någon man inte är det minsta intresserad av är det otroligt jobbigt, rentav obehagligt. Och återigen står jag som ett frågetecken. För att folk gillar mig är en av mina bästa drivkrafter. Jag blir om inte besvarat kär så åtminstone alltid lite betagen tillbaka då jag visar mig vara föremålet för någons svaghet. Det får mig att se guld under gatornas vinterslask och vinden att sjunga i mina öron. Livet blir ju liksom lite starkare och viktigare av kärlek, oavsett om det är min eller någon annans. Jamen jag vet allt om det där spelet och hur det funkar med angelägenhet vs. begärlighet och den perfekta balansen som aldrig finns mellan två personer. Men att gå därifrån till att verkligen skrämmas av andras darriga längtan?

Berätta för mig. För jag förstår uppenbarligen inte.