kriget med mig själv

Ni vet det där om att man kommer på sig själv med att plötsligt utöva mer eller mindre förkastliga drag som man ärvt av sina föräldrar? Nå, i mitt fall är det lite mer komplicerat.

Mina föräldrar är/var två strålande personer, men de var också ganska olika varandra på flera plan. Tyvärr tycks deras gener ha haft precis lika mycket att säga till om i designen av avkomman, vilket lett till den svårartade psyklogiska paradox som är jag. Låt mig förklara med några exempel.

• Min pappa är den mest aktiva människa jag vet. Ständigt måste han ha något jobb för händerna, och finns det inga uppenbara åtgärdsobjekt så uppfinner han gärna sina egna; som att löda om en timer, lägga om ett tak eller leta upp livsnödvändig information till sin dotter. Min mor var också en flitig person, men främst beroende på att hon hatade att ha saker hängade över sig - osorterad tvätt, telefonsamtal att ringa och kommande tillställningar att planera - och var endast tillfreds när hon inte längre hade några som helst måsten utan fick läsa sin DN ostört.
• Ingen av mina föräldrar är rädda för att påbörja projekt, och min fars bergfasta hållning är att det som är startat också måste avslutas, även om det innebär att man offrar rast, ro, mat och sovtimmar. Min mamma däremot föredrog att arbeta i etapper och blev demoraliserad och grinig av non-stopjobb och överhoppade måltider.
• Föga förvånande är min far också en rastlös typ, som inte drar sig för att resa skyttelktrafik mellan Sverige och USA, gärna vill ta märkliga detours och kolla på monument istället för att fara raka vägen, och förespråkar ivrigt att man måste hålla sin inre låga vid liv. Men min mamma var aldrig så lycklig som när hon var i sin röda Dalslandsstuga, var orsaken till att min barndom inte innehåller en enda regelrätt utomlandsvistelse, och kallade sig med god självkännedom för "trygghestnarkoman".

Resultatet av genomens sammandrabbingar är alltså jag: En konstant rastlös och ständigt trött person, som blir lika olycklig av att inte ha några viktiga uppdrag som av en överhängande arbetsbörda, och som mår dåligt över att inte slutföra något, men samtidigt inte har kapaciteten att göra det. Jag längtar alltid bort och alltid hem, söker ständigt äventyret på darrande, trygghetstörstande ben. Allt jag vill är att vara ifred och bestämma själv, samtidigt som jag lever för att ingå i andras krets. Sug på den du, Freud!

Och just det! En grej som mina föräldrar faktiskt hade gemensamt, var deras konstanta grubblande över livet och världen och sakernas tillstånd - hur man egentligen borde vara och leva och vad det är som är viktigt. Detta är alltså glasyren på min karaktärstårta. Det är inte en slump att den här bloggen har benämnts som den bästa förhållningen till att tänka för mycket.

Men någonstans tycker jag ändå att det är fantastiskt att varenda liten nukleotid, tanke och del i beteendemönster av det som är jag går att härleda till någon av mina föräldrar. Man brukar säga att de döda kan leva genom de som fortfarande finns kvar på jorden och minns dem. Min mamma lever bokstavligt talat genom varje andetag jag tar och i varje handling jag agerar. Så här i Alla Helgona-tider tänder jag ett ljus, har lite angst och tänker på vår delade historia och öde, och hur mycket vi hade haft att prata om om hon fortfarande hade funnits.