katterna

Två gånger på kort tid har jag blivit utskälld av främmande män för att jag har gjort fel i trafiken. En öde och dimmig torsdagsnatt i stan cyklade jag flera meter på trottoaren, fram till cykelställen som ligger längs med densamma. En annan gång beredde jag väg för en snabbare cyklist genom att lämna 3 meter fri, tom cykelbana till höger om mig istället för vänster. Det är inte så kul när folk är arga och otrevliga mot en. Man vill ju i bästa fall bli ovillkorligt älskad av världen och om inte det är möjligt så åtminstone trevligt bemött. Som när sådana där riktigt rara servicetjejer pratar med mjuk och glad röst till en i kassan, så att det känns som om varmt ludd lägger sig kring världens alla skarpa hörn.

Nå, de flesta människor ligger väl någonstans mitt på skalan som löper mellan dessa änglalika varelser och de upprörda rättshaveristerna. Samvaron blir med majoriteten fungerande friktionslös, av det glatta smörjmedel som bildas av den tanklösa trevlighet som de flesta av oss strösslar där vi går.

Sen finns det de där svåra. Som fraserna och leendena liksom studsar på. Det kan göra en galen eller kanske bara lite illa till mods. Gjorde jag något fel? Varför tycker hon inte om mig? Varför är han så fjär? I regel ger man upp hoppet om några riktigt varmt vänskapliga fötter med en sådan person, och samexisterar ointressant bäst det går, ofta undrande vad andra ser hos honom eller henne. Men så kommer dagen då den svårcharmade stenstoden ifråga plötsligt dristar sig till att dra ett litet skämt. Eller fyrar av ett oprovocerat leende i din riktning. Utan påtyckningar drar in dig i konversationen. Och ger bifall.

Det visar sig alltså att personen inte alls hatat dig, utan bara är en kattmänniska, som avvaktande strukit omkring trevlighetskonventionen medan de fattat sitt beslut om dig. De stirrar utan att le. De behagar inte. De låter sig inte klappas. De bestämmer själv om och när de vill gå fram. De är inte särskilt älskvärda personer. Men som deras acceptans värmer och strålar när den väl kommer! Då sparar du den i en liten ask och lägger under revbenen. Det är lite som att slå underifrån, som att spurta om någon på upploppet. Och sånt kan man ju inte låta bli att gilla även om det är orättvist.