so in my bedroom in those ugly new houses, I dance my legs down to my knees

Permanent skulle jag inte byta ut påtagligheten mot någonting, men ibland tecknar den alldeles för skarpa linjer. Rå, oredigerad och regilös sipprar den liksom fram under listerna, når för tätt inpå kroppen genom klädernas glipor.

Då kan man ta tillflykt till mitt rum när mörkret ligger sänkt utanför, för att fabulera, filtrera och översätta sinnesintrycken selektivt. I mina dagdrömmar längtar jag efter de personer som kommit på avvägar från mig eller som ännu inte är tillräckligt nära för att jag ska våga säga dem något egentligt.

Där dansar jag hemgjord vals med ett spöke

Där kommer folk och går

Där spelar någon på ett piano nedanför

Där lever Buddy Holly och knäpper med fingrarna

Där står någon med en cykel på gatan och tittar upp mot mitt fönster

Där växlar årstiderna i fast forward medan klockans visare står helt stilla

Där finns en egen värld under täcket och bakom ögonlocken

Det måste få vara så också. Det gör inget. Kom ihåg att verkligheten bara är en chimär. En version. Man får uppdatera om man vill.