Vetskapen om att nästan alla känner mer eller mindre så hjälper ungefär lika mycket som det där lika otjänliga som utbredda tipset om att man vid ett framförande ska föreställa sig publiken naken för att den ska te sig mindre skrämmande. Det vill säga inte alls.
Vad som däremot ger åtminstone tillfällig lindring mot den gnagande känslan av att vara ett både missförstått och själsligt isolerat geni, är när man inser att man faktiskt har...anhängare. Till en början misstas dessa personer lätt för att utöva simpel trevlighet, men allt eftersom tiden går och ens dåliga och bra dagar utgör en EKG-liknande karismakurva, är det bara att våga inse fakta. De skrattar alltid åt dina, kanske inte alltid så spirituella, skämt. De tror på dig. De ger dig ordet eller möjligheten, även när du inte gjort något för att förtjäna det. De lyser upp när du kommer in i rummet. De berömmer dig på fyllan.
De är dina fans, helt enkelt.
De har förstått en grej med dig som du kanske inte ens har fattat själv, och deras akter av uppskattning utjämnar som i ett trollslag alla de gånger som du har försökt, som du sagt smarta saker som ingen lyssnat på, som du gjort allt för att behaga utan att få någonting tillbaka, som du slitit in på småtimmarna för ett resultat som ingen uppmärksammat. Tack fans! Utan er vore jag intet. Eller åtminstone mycket mer ensam.
7 kommentarer:
tack själv!
Angående aspekten att berömma någon på fyllan: Jag har alltid haft svårt att tolka sådant. Men du kanske kan hjälpa mig? När en berusad person berömmer mig har jag nämligen så svårt att ta emot berömmet, eftersom jag inte vet om fulla människor talar sanning eller ej. Jag vet ju inte hur jag själv blir som full, men jag har hört att vissa ljuger eller överdriver mycket när de är fulla medan andra tvärtom säger precis vad de tycker.
Beröm från fulla människor är enligt min erfarenhet oftast mer storslaget/överdrivet än beröm från nyktra. Jag har varit med om att berusade människor verkligen har öst komplimanger över mig och jag inte vet om jag ska bli rörd till tårar över alla vackra ord eller om jag ska avfärda allting som en "fyllelögn" som personen kommer att ha glömt nästa dag...
Men din tolkning är alltså att den som berömmer dig på fyllan tycker om dig och tror på dig på riktigt?
vad gäller det där med beröm under alkoholintag: När jag skrev inlägget tänkte jag på den där gruppen människor - ofta teknologer och nästan alltid killar - som är fullkomligt oförmögna att uttrycka viss typ av information under andra tillstånd än lätt berusning. Om en sådan person är ditt fan kan du räkna med att första explicita berömmet kommer efter ett glas vin eller två.
Men om random plakatfull dude säger "föffan Gro... du ä så jävla...schnygg å smart" gör dem inte till ens fan, snarare obehagliga eller i behov av tröst dagen efter.
Man får helt enkelt känna av situationen och personen lite.
Malin: In vino veritas
Det har varit folk jag känner och tycker bra om, men inte blyga teknologer.
... men då förstår jag hur du menar. :)
Mm, men det jag tänker på handlar nog inte så mycket om blyghet, som om att...sakna ett språk, typ. Många av oss är skolade att ge varandra explicit uppskattning, prata känslospektra, kramas och pilla varandra i håret. Medan andra liksom inte kan det, då måste det till lite förlösande drycker, för man har inte övats och danats i det där. Precis som jag är nästintill oförmögen att prata om något utan att abstrahera det, analysera och dra paralleller. Jag är sämst på konkret på-jorden konversation. Men blir bättre med en öl i handen :)
Skicka en kommentar