ful är kul, åtminstone en liten stund

Det får man ändå ge dem, Linköping. De är grymma på det här med tacky julbelysning. Innerstan har varit upplyst sedan första november. På bilden syns en "fontän", vanhelgat placerad precis vid S:t Lars. Borta i Gamla Linköping finns ett stort träd som är behängt med skimrande, vita snöstjärnor med samma diameter som min underarm är lång. Varje år lyser Vinterljuset upp olika delar av staden med mer eller mindre smakfulla kreationer.

Vilken tur att jag i hemlighet älskar det här med vulgär ljussättning! Kulörta lyktor och dragspel över en utservering tycker jag är vackert och lite hjärteknipande på riktigt, enbuskar överdragna med blinkande dioder är kanske inte så tjusigt men jag kan inte låta bli att liksom draaaas till det. Det är lite gött att alla ambitioner om god smak kollektivt slängs överbord några veckor om året. Allt har sin tid. Och det här är definitivt inte en månad att sitta och sura bland sina krombokhyllor och Svenskt Tenn-ljusstakar.

fansen och de andra

Det är ju en klassiker det där, att man känner sig som en isolerad och ibland lätt missförstådd ö, i en värld där alla andra reduceras till en vagt definierad räcka sammanhängande fastland där fred och förtrolighet råder. Att det egentligen bara finns två entiteter. Jag. Och de andra.

Vetskapen om att nästan alla känner mer eller mindre så hjälper ungefär lika mycket som det där lika otjänliga som utbredda tipset om att man vid ett framförande ska föreställa sig publiken naken för att den ska te sig mindre skrämmande. Det vill säga inte alls.

Vad som däremot ger åtminstone tillfällig lindring mot den gnagande känslan av att vara ett både missförstått och själsligt isolerat geni, är när man inser att man faktiskt har...anhängare. Till en början misstas dessa personer lätt för att utöva simpel trevlighet, men allt eftersom tiden går och ens dåliga och bra dagar utgör en EKG-liknande karismakurva, är det bara att våga inse fakta. De skrattar alltid åt dina, kanske inte alltid så spirituella, skämt. De tror på dig. De ger dig ordet eller möjligheten, även när du inte gjort något för att förtjäna det. De lyser upp när du kommer in i rummet. De berömmer dig på fyllan.

De är dina fans, helt enkelt.

De har förstått en grej med dig som du kanske inte ens har fattat själv, och deras akter av uppskattning utjämnar som i ett trollslag alla de gånger som du har försökt, som du sagt smarta saker som ingen lyssnat på, som du gjort allt för att behaga utan att få någonting tillbaka, som du slitit in på småtimmarna för ett resultat som ingen uppmärksammat. Tack fans! Utan er vore jag intet. Eller åtminstone mycket mer ensam.

adventspresent på allmän begäran

Nu är det snart advent hörrni! Om ni känner er sedvanligt trötta på butikernas maniska varvande av närmas ångestfrankallande Absolute Christmas-låtar vill jag påminna er om min med tre år på nacken numera nästan anrika alternativa spellista julmusik revisited.

På begäran har den uppdaterats och 14 nya spår är tillagda. Från 30-tal till 2011. Kate Bush! Ronettes! Laleh! Bright Eyes! Ladytron!

Bara bra musik. Varsågoda.

jag håller ena handen för ögonen och andra för munnen

I min värld går ingen någonsin hungrig och folket äter delikata bakverk varje dag. Där är man nästan aldrig fysiskt trött men alltid helt utmattad psykiskt. Det sjungs och skrattas och kittlas och dricks vin, och det jobbas och engageras. Det firas att ena halvan av befolkningen aldrig har varit så lite förtryckt som nu och glöms ganska ofta att alla fötrycks av att behandlas som sterotyper, representanter snarare än personer. Men ändå är det viktigt med individen. Extremt viktigt. Det är faktiskt fint och rentav angeläget att satsa på sig själv och i grunden är ju alla handlingar egoistiska.

I min värld finns bra kulturprogram, hopp och tusen smarta, fina människor som jag har äran att vara nära. Där klarar vi inte av att titta på TV-nyheterna utan att bygga en liten osynlig borg runt vår hjärna. Folk exponerar sig digitalt och gömmer sig i sina hem, längtar tillbaks till ett enklare liv. Det är en del av statistiken. I min värld kan allt bli en trend. Där är man är bra på att multitaska men kan inte alls koncentrera sig. Där är man fri och kan göra vad man vill och vet att om man väljer fel så har man sig själv att skylla.

I min värld är varje morgon ett motstånd, eller ja i alla fall fem av sju. Där är det viktigt med ständig BNP-tillväxt och om man inte bidrar till detta så har man inte så mycket här att göra. D är man något som skall lösas. Vi träffar mer människor än någonsin men känner oss så ensamma att det gör ont. Folk är rädda för relationer men efter 25 så väljer de ändå den raka linjen och en uteslutande kärnfamilj. Vi kan lyssna på nästan vilket låt vi vill när vi vill och informationsmängden jag kan nå med en hand är hisnande.

Här skriker detaljerna av skönhet. Här är vi drottningar och kungar. Här doftar hyacinter och bakas det bullar, men summan av kardemumman är ändå en ständigt gnagande och ibland alldeles skrikande känsla av att det måste måste finnas något annat. Men vad?

ett rent ackord, om än i moll

Det må se förjävligt ut ur ett helhetsperspektiv, så här i november. Grumliga skyar ligger som ett lock över nejden, de kala träden spretar slocknat och allt går i samma färgskala som de där hemska skumgummijackorna som var inne när jag gick i mellanstadiet, det vill säga grått-brunt-murr-tråk-svart. Ett vykort att skicka till någon man tycker illa om.

Men om man ställer sig i skogen är det mjukt och helt, fullkomligt tyst. Och om man kollar på nära håll är det rätt tjusigt och hundra nyanser.

Naturen kan aldrig vara skräpig och ful på riktigt (bara när människan missriktat har blandat sig i). Naturen stämmer alltid. Är vacker, till och med genom en mobilkamera.

katterna

Två gånger på kort tid har jag blivit utskälld av främmande män för att jag har gjort fel i trafiken. En öde och dimmig torsdagsnatt i stan cyklade jag flera meter på trottoaren, fram till cykelställen som ligger längs med densamma. En annan gång beredde jag väg för en snabbare cyklist genom att lämna 3 meter fri, tom cykelbana till höger om mig istället för vänster. Det är inte så kul när folk är arga och otrevliga mot en. Man vill ju i bästa fall bli ovillkorligt älskad av världen och om inte det är möjligt så åtminstone trevligt bemött. Som när sådana där riktigt rara servicetjejer pratar med mjuk och glad röst till en i kassan, så att det känns som om varmt ludd lägger sig kring världens alla skarpa hörn.

Nå, de flesta människor ligger väl någonstans mitt på skalan som löper mellan dessa änglalika varelser och de upprörda rättshaveristerna. Samvaron blir med majoriteten fungerande friktionslös, av det glatta smörjmedel som bildas av den tanklösa trevlighet som de flesta av oss strösslar där vi går.

Sen finns det de där svåra. Som fraserna och leendena liksom studsar på. Det kan göra en galen eller kanske bara lite illa till mods. Gjorde jag något fel? Varför tycker hon inte om mig? Varför är han så fjär? I regel ger man upp hoppet om några riktigt varmt vänskapliga fötter med en sådan person, och samexisterar ointressant bäst det går, ofta undrande vad andra ser hos honom eller henne. Men så kommer dagen då den svårcharmade stenstoden ifråga plötsligt dristar sig till att dra ett litet skämt. Eller fyrar av ett oprovocerat leende i din riktning. Utan påtyckningar drar in dig i konversationen. Och ger bifall.

Det visar sig alltså att personen inte alls hatat dig, utan bara är en kattmänniska, som avvaktande strukit omkring trevlighetskonventionen medan de fattat sitt beslut om dig. De stirrar utan att le. De behagar inte. De låter sig inte klappas. De bestämmer själv om och när de vill gå fram. De är inte särskilt älskvärda personer. Men som deras acceptans värmer och strålar när den väl kommer! Då sparar du den i en liten ask och lägger under revbenen. Det är lite som att slå underifrån, som att spurta om någon på upploppet. Och sånt kan man ju inte låta bli att gilla även om det är orättvist.

so in my bedroom in those ugly new houses, I dance my legs down to my knees

Permanent skulle jag inte byta ut påtagligheten mot någonting, men ibland tecknar den alldeles för skarpa linjer. Rå, oredigerad och regilös sipprar den liksom fram under listerna, når för tätt inpå kroppen genom klädernas glipor.

Då kan man ta tillflykt till mitt rum när mörkret ligger sänkt utanför, för att fabulera, filtrera och översätta sinnesintrycken selektivt. I mina dagdrömmar längtar jag efter de personer som kommit på avvägar från mig eller som ännu inte är tillräckligt nära för att jag ska våga säga dem något egentligt.

Där dansar jag hemgjord vals med ett spöke

Där kommer folk och går

Där spelar någon på ett piano nedanför

Där lever Buddy Holly och knäpper med fingrarna

Där står någon med en cykel på gatan och tittar upp mot mitt fönster

Där växlar årstiderna i fast forward medan klockans visare står helt stilla

Där finns en egen värld under täcket och bakom ögonlocken

Det måste få vara så också. Det gör inget. Kom ihåg att verkligheten bara är en chimär. En version. Man får uppdatera om man vill.

det är inte lätt men det borde inte vara så svårt som vi gör det och i alla fall inte av de anledningarna

Vad är grejen med det här att vara rädd för kärleken?

Jag har ju redan berättat för er att nästan allting här i livet gör mig skräckslagen, men från denna generationssjuka att skrämmas av relationer och känslor och bultande hjärtan har jag faktiskt förskonats. Jag vågar inte släppa någon inpå livet, säger folk gravallvarligt medan jag försöker se förstående ut. Jag har blivit sårad förr, lägger de till och jag känner mig elak men kan inte låta bli accossiera någon klichéartad film.

Och man "vågar inte ge sig in i en relation". För att man "inte är redo". Eller "är rädd att känna sig instängd". Vadå, har man chansen är det är väl bara att pröva? Det är ju inte som att det där vi kallar förhållande är ett obrytbart kontrakt som man blir stämd och stenad och körd på stadens port om man bryter. Kan man inte bara testa att hänga och se hur det känns, innan man ställer sig på svårt avstånd och sörjer den integritet som tvingar en att leva ett runtstrykande vargaliv? Vad HÄNDER egentligen om man inte är redo men ändå slår sig ihop med någon? Beter man sig konstigt och operfekt i sin roll som flick-eller pokvän? Ja, men det gör man väl ändå?

Men det som verkar vara allra mest skrämmande är inte ens egen kärlek, utan att någon annan visar intresse för en själv. Är det någon man gillar förbyts åtminstone en liten del av detta i klaustrofobi, och är personen någon man inte är det minsta intresserad av är det otroligt jobbigt, rentav obehagligt. Och återigen står jag som ett frågetecken. För att folk gillar mig är en av mina bästa drivkrafter. Jag blir om inte besvarat kär så åtminstone alltid lite betagen tillbaka då jag visar mig vara föremålet för någons svaghet. Det får mig att se guld under gatornas vinterslask och vinden att sjunga i mina öron. Livet blir ju liksom lite starkare och viktigare av kärlek, oavsett om det är min eller någon annans. Jamen jag vet allt om det där spelet och hur det funkar med angelägenhet vs. begärlighet och den perfekta balansen som aldrig finns mellan två personer. Men att gå därifrån till att verkligen skrämmas av andras darriga längtan?

Berätta för mig. För jag förstår uppenbarligen inte.

kriget med mig själv

Ni vet det där om att man kommer på sig själv med att plötsligt utöva mer eller mindre förkastliga drag som man ärvt av sina föräldrar? Nå, i mitt fall är det lite mer komplicerat.

Mina föräldrar är/var två strålande personer, men de var också ganska olika varandra på flera plan. Tyvärr tycks deras gener ha haft precis lika mycket att säga till om i designen av avkomman, vilket lett till den svårartade psyklogiska paradox som är jag. Låt mig förklara med några exempel.

• Min pappa är den mest aktiva människa jag vet. Ständigt måste han ha något jobb för händerna, och finns det inga uppenbara åtgärdsobjekt så uppfinner han gärna sina egna; som att löda om en timer, lägga om ett tak eller leta upp livsnödvändig information till sin dotter. Min mor var också en flitig person, men främst beroende på att hon hatade att ha saker hängade över sig - osorterad tvätt, telefonsamtal att ringa och kommande tillställningar att planera - och var endast tillfreds när hon inte längre hade några som helst måsten utan fick läsa sin DN ostört.
• Ingen av mina föräldrar är rädda för att påbörja projekt, och min fars bergfasta hållning är att det som är startat också måste avslutas, även om det innebär att man offrar rast, ro, mat och sovtimmar. Min mamma däremot föredrog att arbeta i etapper och blev demoraliserad och grinig av non-stopjobb och överhoppade måltider.
• Föga förvånande är min far också en rastlös typ, som inte drar sig för att resa skyttelktrafik mellan Sverige och USA, gärna vill ta märkliga detours och kolla på monument istället för att fara raka vägen, och förespråkar ivrigt att man måste hålla sin inre låga vid liv. Men min mamma var aldrig så lycklig som när hon var i sin röda Dalslandsstuga, var orsaken till att min barndom inte innehåller en enda regelrätt utomlandsvistelse, och kallade sig med god självkännedom för "trygghestnarkoman".

Resultatet av genomens sammandrabbingar är alltså jag: En konstant rastlös och ständigt trött person, som blir lika olycklig av att inte ha några viktiga uppdrag som av en överhängande arbetsbörda, och som mår dåligt över att inte slutföra något, men samtidigt inte har kapaciteten att göra det. Jag längtar alltid bort och alltid hem, söker ständigt äventyret på darrande, trygghetstörstande ben. Allt jag vill är att vara ifred och bestämma själv, samtidigt som jag lever för att ingå i andras krets. Sug på den du, Freud!

Och just det! En grej som mina föräldrar faktiskt hade gemensamt, var deras konstanta grubblande över livet och världen och sakernas tillstånd - hur man egentligen borde vara och leva och vad det är som är viktigt. Detta är alltså glasyren på min karaktärstårta. Det är inte en slump att den här bloggen har benämnts som den bästa förhållningen till att tänka för mycket.

Men någonstans tycker jag ändå att det är fantastiskt att varenda liten nukleotid, tanke och del i beteendemönster av det som är jag går att härleda till någon av mina föräldrar. Man brukar säga att de döda kan leva genom de som fortfarande finns kvar på jorden och minns dem. Min mamma lever bokstavligt talat genom varje andetag jag tar och i varje handling jag agerar. Så här i Alla Helgona-tider tänder jag ett ljus, har lite angst och tänker på vår delade historia och öde, och hur mycket vi hade haft att prata om om hon fortfarande hade funnits.

Life on Mars - en tragisk berättelse om besinningslös kärlek i rymden

Jag skulle skriva ett manus till Sally som hon kunde rita en serie av. Det blev så klart mer en berättelse än ett regelrätt manus, men det struntar vi i just nu. Varsågoda:

De var bara tre personer, men inte vilka personer som helst. Att vara med på den första bemannade rymdfärden till Mars var det mest prestigefyllda en austronaut – eller kanske vilken jordling som helst för den delen – kunnat göra sedan Neil Armstrong satte foten på månen den där julidagen 1969. Då var Eliza bara fyra år, men ändå visste hon att det var detta hon var ämnad för i samma ögonblick som hon tappade den pop tart hon höll i sin hand ner på den orangea heltäckningsmattan och hänfört bevittnade det stora steget för mänskligheten, på en knastrig gammal TV-apparat i Little Rock, Arkansas.

När det gällde Ivan hade han inte haft så mycket att säga till om. Helst hade han velat ägna sig åt konståkning – talangen fanns i släkten på hans mors sida, där åtminstone två anfäder med bravur deltagit i Ryska Mästerskapen – men hans farfar hade dunkat näven i bordet så att vodkan skvätte ur glaset och rutit att ”Åt sådana dåraktiga världsligheter ägnar sig inte en Jezjov! Din far skulle vrida sig i sin grav!”. Ivan släppte således sina trikådrömmar, bytte bana och hoppades nu, i och med Mars-resan, äntligen få den bistre patriarkens respekt.

Eliza och Ivan, utvalda elitastronauter, hade tillsammans varit på väg mot den röda planeten i drygt åtta månader. Förutom sina provinsiella respektive uppväxter och det faktum att de delade på nästan allt i den ungefär 120 kvadratmeter stora rymdfärjan, hade de ytterligare en sak gemensamt – bägge var de huvudstupa förälskade i Francois, den tredje besättningsmedlemmen på Mission II.

Francois kom ursprungligen från rivieran och var förutom austronaut också en modig fridykare, passionerad hemmakock, öm gitarrspelare, outtröttlig underhållare och en charmör av rang. Han var kort sagt en sådan person vars existens man nästan inte står ut med, men samtidigt inte kan leva utan.

”Han är som ett gift i mina ådror!” förtvivlade Ivan där han låg på sin hårda brits i den simulerade natten inne i tryckkammaren, ”bedrägligt skönt…och aldrig släpper han mig fri!” Han hade hjälplöst kretsat kring Francois likt en banal planet kring en livgivande sol allt sedan de första gången sågs på austronautträningen för fyra år sedan, och även om inte tyngdlösheten redan hade haft samma effekt så skulle ändå varje hårstrå på Ivans kropp ställt sig på ända så fort fransmannen befann sig i hans närhet. Denna passion kunde Francois naturligtvis inte ta misste på, men han var likväl kontinentalt varm och obesvärad över faktumet. En gång, när syrehalten för några minuter oväntat fallit i kabinen, kunde Ivan svära på att deras läppar mötts i en passionerad kyss. Men Francois skrattade bara bort det efteråt, sa ”Je ne regrette rien!” i munter ton och gav Ivan en ordentlig dunk i ryggen.

”Jag älskar honom så mycket att jag hatar honom!” tänkte Eliza kväll efter kväll från sin sovplats i kammarens motsatta hörn. Hon förstod inte vad han ville. I ena stunden höll han hennes hand och lättade sitt hjärta från stort och smått, för att i nästa anlägga ett vemodigt uttryck – det fick honom att se ut som en grekisk staty – och beklaga sig över sin hemlängtan. Vid sådana tillfällen var det som om deras delade hemligheter, interna jargong och gemensamma intresse för hästuppfödning inte spelade någon roll. ”Han tänker på sin fru, den franska slinkan! Och säkert är hon sådär petite och très chic och bakar perfekta macarons hela dagarna, bien sûr!” gruvade sig Eliza.

Man skulle kunna tro att Ivan och Eliza var bittra fiender, men de såg inte varandra som rivaler, utan snarare som sittandes i samma undergångsdömda båt, vanmäktiga och utlämnade åt den dånande och bedrägligt vackra flod som Francois utgjorde. Bägge visste de att ingen av dem skulle få honom, och de kände svartsjukan bubbla inom dem som svart tjära över blotta tanken på att komma tillbaka till jorden och behöva dela honom med övriga sju miljarder.

”Jag tycker ändå att vi har något speciellt ihop, jag och han”, gnällde Ivan inför Eliza en långsam söndag vid kommandobryggan. ”Äh, Francois är som en IKEA-möbel”, suckade Eliza. ”Han passar in i varje hem. Det är bara att inse att det inte är i din lökkupol eller min moderna, enplans jättevilla han vill bo. Han håller hellre till i en bohemisk bordell i Montmartre…” hon insåg att hon dragit metaforen för långt och lät meningen tona ut. ”I så fall önskar jag att han inte fanns!” sa Ivan sammanbitet. ”Eller att han fanns, men att ingen annan heller någonsin skulle få honom.” Tystnaden sänkte sig över kontrollrummets alla blinkande små lampor, och tillsammans betraktade de två vännerna det röda, okända klotet långt där borta sakta och ljudlöst närma sig. Någonting osynligt hängde i luften mellan dem.

På den tvåhundrafemtiosjätte dagen, ett dygn senare än beräknat, var de tre astronauterna slutligen redo att beträda Mars yta. De hade legat i omloppsbana i två dagar, men nu var det dags att skicka ner själva landaren. Francois hade enväldigt röstats fram att vara den som först skulle få stiga ut på planeten. ”Du är vår ledare, så är det bara”, sa Eliza. ”Jag är hedrad och stolt”, svarade Francois. ”Men jag glömmer inte att det här är en kollektiv prestation. Det är vårt gemensamma lilla steg”, sa han högtidligt och kramade om Ivan, som hade tårar i ögonen och var den som skulle ha hand om själva färjan medan de andra for ner till planeten.

Det vacuumsäkra arbandsuret utanpå Francois rymddräkt visade 02:34 GMT. Han plockade upp det lilla fotot på Adèle ur fickan och kysste det lätt. Sedan drog han på sig hjälm och handskar, tog ett djupt andetag och öppnade slussen. Eliza såg hans kropp avteckna sig i siluett i det svaga, röda motljuset. I samma ögonblick som han tog steget ut i det okända, bet hon ihop käkarna hårt och startade åter kapselns motorer. Ingen levande varelse fick se Francois ansiktsuttryck bakom hjälmens tonade glas när porten omedelbart förslöts bakom honom.