den tunna röda linjen: en historia direkt från verkligheten

I ett svagt ögonblick under den gågna veckan fick jag det att låta som om jag hellre ville vara en simpel journalist än en ärbar testare, vilket tvingade mig att bevisa min lojalitet genom att lova en kollega att redogöra för en av våra mest spännande ögonblick under produktsupport här på bloggen. Dock måste jag nog konstatera att IT-världen gör sig bättre i binärer än alfabet. Marknaden för thrillers i utvecklingsmiljö känns spontant...begränsad.

Det är antagligen en onsdag, en i raden av bleka, nästan transparenta veckodagar i början av icke-månaden februari. De sällsynta tillfällen då verkligt solljus letar sig in genom fönstren bannlyser vi det från rummet, för de enda våglängder vi tror på är de som våra monitorer avger. Och hur kan vi egentligen bry oss om vad som sker utanför, när en tunn röd linje för varje tiondels sekund för oss närmare antingen ett uppgivet misslyckande eller en bejublad seger - inte bara för oss, utan för något som är mycket större än vi själva?

Han och jag är i samma skede, vi har nyss tagit klivet från att vara fullärda till att inte längre kunna någonting, från lästa böcker och spikade tentor till en applicerad verklighet full av döda vinklar och skarpa hörn. Vi tar oss visserligen framåt, uppåt, vi bestiger dagligen berg, men det är genom en strid ström av okändhet vi färdas. Och just som vi anar fast mark under fötterna översköljs vi av ännu en våg av ansiktslösa utmaningar. Vad vi nu hanterar är bara en i raden av de prövningar vi måste visa oss värdiga.

Det kallas för en minnesläcka, men jag tänker mer på det som en cancersvulst, en destruktiv och sjuklig ansamling slagg, otillbörligt allokerande en plats som var menad för någonting annat. På ett sjukhus i mellansverige äter den i sig megabyte efter megabyte, och tar vi inte reda på dess ursprung...måste applikationen startas om. Igen och igen och igen.

Så vi lutar oss framåt mot skärmen, spända och fokuserade. Teamet har gjort vad det har kunnat; fixen är incheckad, konfigurationen på plats och testet igångsatt. Men kommer det att räcka till? Väntan återstår. Vi räknar sekund för sekund ner till avslöjandets punkt, ett ögonblick på samma gång fruktat och efterlängtat. Tiden bromsas in, bultar i våra tinningar, processens kurva avtecknas knivskarpt pixel för pixel likt ett enda blodigt snitt. Det fysiska minnet tas i anspråk. Skjuter i höjden. Stannar till på en platå i vad som skulle kunna vara en evighet.

Och släpps till slut fritt igen.

Vi andas ut i ett lika brant, gemensamt andetag. Lättnaden i rummet går att ta på. Spridda hurrarop hörs. En high five manifesterar den triumf som är mätbar och obestridlig, som får oss att återfå tron på oss själva och en bättre värld. Faran är avvärjd - för denna gång.