om förlusten av något man inte förstått att man haft

Far promenerandes i Georgias vinterskogar. På väg mot Sverige.

Så länge jag kan minnas har min far bott i USA. När jag var liten var det bara en normalitet, med den fördelen att jag varje gång han kom hem erhöll en ofattbar mänga bjärt färgat amerikanskt godis. När jag blev lite äldre och bar palestinasjal och prenumererade på Ung Vänster tyckte jag mest att han kunde ha valt ett kreddigare land. Och egentligen var det nog först sedan min mamma gick bort för ett par år sedan som jag började uppleva det som det minsta problematiskt att min pappa inte bodde i samma land som jag.

Jag var nitton år när jag var där första gången och anlände österifrån, med korsade datumlinjer och min första, svindlande backpackerresa bakom mig. Jag visste ingenting om landet där jag befann mig. Jag hade aldrig varit intresserad. Min far och jag flög till LA och promenerade i staden där ingen går, körde i en röd cabriolet längs Highway 1 upp till San Franciscos kullar och eukalyptusträd, besökte Las Vegas och sov på botten av Grand Canyon. Vi besökte ett översvämmat New England; vi var i Boston, New York och Washingon och en massa andra städer jag tappat bort namnet på, men det som gjorde starkast intryck på mig var nog mängden tomhet, öken och obeboddhet emellan hållpunkterna. Där uppstod den första gnista som sedemera utvecklade sig till den komplicerade men djupt passionerade kärlekshistoria jag, otrogen mitt tidigare, ignoranta jag, inlett med Amerika.

Nu ska min pappa flytta hem till Sverige. Det hela bestämdes mycket fort, mycket oväntat. Och fast det ska bli fantastiskt och faktiskt ofattbart att äntligen bo i samma land som mina dagars upphov, innebär förstärkningen av en relation också kapandet av en annan. För precis som Sverige aldrig känts riktigt som hemma så länge jag inte haft någon förälder boende här, har USA blivit mitt genom min pappas närvaro i landet.

Så jag ska önska mig en sista leverans från väst. Bagels, macadamianötter, torkade körsbär, ginger chews, twizzlers och tootsie rolls. Men det som förstås inte går att packa ner är motorvägarnas snörraka linjer, det varma mörkret och den röda jorden, de tjocka konsonanterna, överdådet och torftigheten, de tunna väggarna, den blotta mängden, variationen, potentialen. Den där möljligheten, alltid på en armlängds avstånd.