Ditt språk beskrivs ofta som ganska...poetiskt. Varför väljer du att uttrycka dig så?
Det är inte direkt ett medvetet val, det är bara så det kommer ut ur mig. Det handlar mycket om rytm och mönster, det måste se rätt ut och låta rätt i huvudet. Det är inte tvådimensionellt liksom.
Jag har också lagt märke till att du har en del referenser till musik i det du skriver?
Ja! Det har faktiskt en del med det där med rytmen att göra. Och precis som för typ alla andra betyder musik väldigt mycket för mig, eller har framför allt gjort historiskt. Ibland tror jag att det är den som har format mitt språk. Som om man skulle kunna mappa ett Kent-konvolut mot någon av mina texter och få upp precis samma struktur, haha. Musiken rättfärdigar och förstärker meningen hos orden, ja men gör dem sanna och speciella, på ett sätt som inga andra medel kan. Men jag är ju dondöv och taktlös. Att själv producera uthärdlig musik är för mig helt omöjligt. Så jag får göra det genom text istället. Det jag skriver är texten till musiken som finns i min kropp men som aldrig kan komma ut som toner.
Gro, det som slår mig nu när vi pratas vid är att jag inte alls upplever dig som den person som ligger bakom dina texter. Du framstår ju liksom inte som lika smart eller vältalig så här i verkligheten?
Jag vet. Det är dels för att verkligheten och texten går i olika tempon. Min hjärna tänker på samma språk som jag skriver, men när jag måste interagera med en ganska komplicerad och oförutsägbar omgivning genom min kropp - med röst och minspel och gester och andras reaktioner och en massa nya parametrar - försvinner en del av det där. Jag hinner inte med och när tankarna filtreras genom köttet - usch, det där framkallade en äcklig bild i mitt huvud - förvrängs de. Eller kommer inte ut alls. Men jag tror att det är bra också... När jag var femton fanns det en låt som hette Ett meddelande från Doktor Kosmos och de radade upp en massa saker. En av dem var var hellre trevlig än intressant, vilket jag tyckte var HELT obegripligt då eftersom det var i min svåra - svårare - period. Men nu tycker jag det är helt rätt. Intelligens och analys har en enormt viktig plats i riktiga diskussioner, men när man bara ska hänga skulle det vara fullkompligt outhärdligt om jag var som jag skrev.
Mm. Det här du säger att du liksom inte hinner med i verkligheten, och att du begränsas av det fysiska i den - är det så att du tycker att det är lättare att umgås i skrift?
Alltså...ja. Ja, det gör jag. Fast det finns enormt mycket som går förlorat i det mediet. Verkligheten är ju så mycket mer intensiv och nyaserad. Men sen...fiktionen. Det finns en klar fördel med den. Där kan man forma miljöer, skeenden och folk som man vill ha dem. Du finns ju till exempel inte i verkligheten, men i berättelsen finns du och är intresserad och ställer frågor som möjliggör att jag kan prata en massa om mitt favoritämne, det vill säga mig själv.
Så egentligen tycker du bättre om fiktionen än verkligheten?
Nej. Jag älskar verkligheten! Jag älskar det faktiska, råa, närvarande livet så mycket att jag knappt kan sova om nätterna och jag är jättejätterädd för döden. Inte för att bli överkörd av en buss eller så, men för dess oundviklighet och för att vi finns här en så kort tid. Men det är just därför jag skriver. Varje sekund försvinner efter att den har skett, men om man väver in den i berättelsen - som kan spänna hela vägen från dokumentär till fiktion, men vi vet ju att en obejktiv sanning, alltså den perfekta "verkligheten" egentligen inte existerar - finns den kvar mycket längre. Jag ägnar mitt liv åt att konstant planera framåt och sortera bakåt, jag dagdrömmer mig till sömns och jag skriver texter, allt för att hålla fast - eller kanske snarare multiplicera, tänja ut - den ständigt flyende verkligheten. Jag är besatt av att dokumentera livet, som det är eller som det kunde vara. För nuet är värdelöst. Det existerar ju kortare än ett ögonblick.
8 kommentarer:
Journalisten rättar till sina hipsterglasögon - fanns det ens glas i bågen? - och harklar sig. Han har bläck på sitt pekfinger, från en svart penna. Den han skrev med nu var blå. Han fortsätter;
Är du rädd för klyschor? Hur viktigt är det att det verkliga - det autentiska undviker dessa? Kent, som du nämner, gör det ibland lätt för sig genom att vara så pass obskyra att texterna kan betyda vad som helst för vem som helst, men du håller dig ändå till ett rätt konkret språk, vilket ökar risken för att ärlighet misstolkas som sentimentalitet. Är detta något du tänker på?
Jag får lust att säga att han själv ju är en vandrande kliché, men jag stoppar orden innan de hunnit ut - jag vill ju gärna dra ut på den här intervjun så länge som möjligt.
Intressant fråga! Det finns en anledning till att klyschor uppstår - det finns en grundläggande sanningshalt, eller viktig kärna, i dem. Det betyder inte att de är njutbara och definititvt inte att de är produktiva, intressanta, tillförande. Men om man ska vara rädd för att framstå som klichéartad så får man nog skriva om nåt annat än LIVET, typ teknik. Så länge man använder sina egna ord har man inget att skämmas för.
Men vad gäller sentimentaliteten är det inte en misstolkning. Jag är otroligt sentimental. Nostalgi är vad min själ livnär sig på. Jag säger åt den att sluta, men det hjälper inte.
Ens "egna ord" är en intressant tanke: jag finner dock att allt jag sett, lyssnat på eller läst är en så stor del av hur jag upplever världen att det är näst intill omöjligt för mig att veta om en specifik känsla eller uttryck är från mig, från mitt liv, eller om det är från American Beauty, någon Hello Saferide-text eller Madame Bovary. Att du använder eller refererar till musik så pass mycket, är inte det ett sätt att tillgodogöra sig universella känslor som uppstår i och med musiken, att där kunna använda sig av andra människors ord för att, på något sätt, få fram ens egna känslor?
Jag försöker att inte se imponerad ut av journalistens plötsligt passionerade inlägg. Han är tydligen inte bara till för att projicera mina egna tirader på.
Alltså där har du helt rätt, naturligtvis går det inte att skilja på det som kommer "inifrån" en själv och de idéer som skapas via andra - om det ens FINNS något som inte påbörjas av en yttre influens. Det jag menar är nog mer att man själv ska känna en innebörd i sin yttring, att det inte bara är en återspegling av vad någon annan sagt eller skrivit.
Och JA, det är ju det som är det magiska med musiken, att man liksom närmast tvångsmässigt tolkar var och varannan låt som om den handlade om en själv, och tycker att det är ju PRECIS så det är, det kunde varit min hjärna/hjärta/själ som var upphovet till den och den låten. Musik är otvivelaktigt känslornas bästa språk, men den fuskar lite, just för att den är så universiell så att alla kan känna sig inkluderade. Man vet ju aldrig EXAKT vad musiken menar. Det skulle inte gå att typ programmera med musik. Kanske är det när datorerna upplever musik på samma sätt som vi som de har blivit mänskligt intelligenta?
Journalisten ser över sina bågar på mobilen som ligger mellan oss, kanske för att se vad klockan är, kanske för att någon, nånstans i världen, precis gillade något han skrev för flera timmar sedan. Hans redaktör bad om 1,000 ord, han har redan tillräckligt med material för att forma de givna svaren precis som han vill, ett författarskap i sig egentligen, en OULIPO-begränsning: "få ihop det budskap din tidning vill men använd bara de ord personen du intervjuar ger dig." Ja, han skulle mycket väl sluta intervjun här. Men han vill veta mer.
Ja, det verkar vara många konstnärer och kanske främst författare som avundas musiken dess omedelbarhet. Det är inte bara en samling ord, utan känslan dessa ord innehåller förmedlas redan av kommunikationsmetoden. Skriver man något så banalt som "I Will love you til The end Of time" är det upp till läsaren att ge orden en ton, en innebörd. Att höra Lana Del Rey sjunga dem däremot ger orden en helt annan vikt än den cyniska ton man kanske skulle ha själv som läsare. Det "känns" nämligen när en musiker menar något, verkligen menar det. Cf. Tori Amos som sjunger "why can't I be beautiful?" eller Sharon van Etten som sjunger "you are the reason why I'll move to a city or why I'll need to live". Att enbart skriva är att ge läsaren halva jobbet, de måste möta en halvvägs, det blir en konversation på ett helt annat sätt.
Men detta leder oss till läsaren, och således till min fråga: hur mycket tänker du på dina läsare? Skriver du medvetet för läsare eller mer "för dig själv"? I och med att du skriver på en blogg är det inte samma sak som dagboksanteckningar eller ens som att lägga upp något på Facebook, du har gjort ett medvetet val att göra offentligt en slags skörhet, små fragment om världen så som du ser den. Hur viktigt är det att någon läser det? Skulle innehållet av dessa fragment vara annorlunda om det vore just en dagbok, eller ett block som ligger i en byrålåda?
Det som började som en intervju i mängden - visserligen med intressanta frågor, men ändå med en ofrånkomlig frånvaro av jämnbördighet - har nu förvandlats till någonting som liknar ett samtal, om inte mellan två vänner men åtminstone med ett ömsesidigt intresse.
Jag har egentligen aldrig kommit på att förklara det så, att orsaken till den fundamentala skillnaden mellan musik och text är att musikens mening i mångt och mycket redan är tolkad av upphovsmannen, men det låter så självklart när du säger det!
Och åh, läsaren är av fullkomligt FUNDAMENTAL betydelse; utan honom eller henne finns ingen mening. Inte för mig i alla fall. Då skulle tankarna lika gärna kunna stanna i huvudet. Eller, det är klart, man kan vilja skriva för att bevara eller för att förtydliga något för sig själv. Men de dagboksliknande dokument jag författar blir aldrig lika bra som de som publiceras. Jag vill ju kommunicera mina tankar och idéer, det är det allt handlar om. Allt jag vill är att smälta ihop med min omvärld lite...
Problemet är att man naturligtvis förlorar viss autenticitet i och med att alla kan läsa vad man skriver, dels lägger man på viss självcensur och dels kanske man vill projicera en viss bild av sig själv. Men jag tror att det är det som gör det bra också, det blir inte bara en ordström utan ett faktiskt...verk. Det måste ju vara likadant för dig, som journalist menar jag? Och för ert skrå är ju mottagaren av än mer elementär betydelse - hur mycket justerar du själv med hänsyn till publiken? Skillnaden mellan vad "verkligheten" är och vad journalisten skriver är ju närmast famös.
Författarens svar leder till motfrågor, vilket Journalisten inte är van vid. De är udda ting, nutida intervjuer: scoop-desperata journalister som gamlikt lyssnar på den andres svar, i väntan på en felsägelse, några ord som kan förvrängas medan den intervjuade ständigt väger varje ord med vetskapen att det minsta snedsteg kan leda till hemska löpsedlar med Jordens Undergång-typsnitt. Istället för att använda ord för att komma nära en innebörd, en sanning, används de istället för att komma så långt från innebörd som det går - ett meningslöst samtal kan trots allt inte vara kontroversiellt, kan inte uppröra någon. Det brukar vara svårt att prata med folk vars jobb det är att missförstå, att sensationalisera, så de brukar visa sig så intetsägande som möjligt, vilket ibland leder till att dessa människor faktiskt blir intetsägande. Men inte Författaren. Hon verkar genuint intresserad av en diskussion, en verklig sådan, och oberoende av det Journalisten kommer göra med detta samtal senare, väljer han att fortsätta.
Jo, en bra journalists jobb är nog rätt lik en bra författares: det ska gå att komma så nära en individuell Sanning som möjligt. Sen är vi, eller mina icke-fiktiva kollegor i alla fall, mycket mer bundna av marknaden än vad författare är. En sanning som inte säljer är inte mycket värd. Att det är gigantiska vinstdrivande konglomerat som äger alla tidningar numera betyder ju att vi journalister måste främst ägna oss åt att maximera vinst åt våra aktieägare. Visst har bloggvärlden gjort det lättare för enskilda röster att höras, men individer brukar inte ha de finansiella medel som krävs för att resa runt och finna Sanning, om man inte är Tintin (och han är minst lika fiktiv som jag är).
Sen finns även egot: en bra journalist ska på samma sätt som en bra författare, ha så lite ego som möjligt. När jag började skriva var det mycket för att folk skulle tycka att jag var smart. Jag använde Words synonymordbok varannan mening, jag läste ordboken för att hitta långa, komplicerade ord oberoende av egentlig innebörd. Allt för att vara så obegriplig och därmed så "intellektuell" som möjligt. Men sen kom insikten att klarhet var ännu viktigare än att folk skulle tycka om mig, tycka jag var smart. Att på klarast mest begripliga sätt kunna ge uttryck åt de känslor / tankegångar som ligger för djupt för att enkelt kläs i ord, att lyckas fånga någonting som finns i det kollektiva samvetet men som inte sagts ännu, att läsare såväl som författare ska känna sig mindre ensamma.
En av anledningarna till att jag bad om denna intervju var just för att jag finner i det du skriver en avsaknad av ego på ett sätt som är ytterst sällsynt. Det är få som klarar balansgången & kan vara samtidigt opretentiös och sentimental utan att falla i klysch-träsket, se t.ex. Miranda July som lyckas oerhört väl (inte novellerna utan filmerna och konsten). Det handlar inte om att visa dig som smart och fin och bäst. Men du hänvisar till en Svårare period, en där Doktor Kosmos råd om att vara trevlig hellre än intressant var för dig obegriplig. Är då avsaknaden av märkbar ego något som skedde senare? Om så, var det ett medvetet val, att förkasta tendenser till pretentioner om sådana då fanns?
Det handlar väl i grund och botten om att växa upp, eller att utvecklas menar jag. Jag tror de flesta av oss som skriver eller någon gång har skrivit har suttit där med synonymordboken i högsta hugg och melodramatiska självmordsnoveller nedtecknade i våra worddokument. Jag minns mina första trevande dagböcker på Lunarstorm, hemska, hemska var de. En blandning av allt som ärligt ville ut och en fullkomligt falsk bild av mig själv sådan som jag ville att folk skulle se mig. Man måste få ha en sån fas - men man bör så klart inte stanna i den. Jag kan inte minnas att jag medvetet har tagit ett kliv bort från det där. Det skedde naturligt, som evolution. Mina texter förökade sig och det var bara de bäst lämpade som överlevde...
Han har blivit min vän, Journalisten. Det blir oftast så. Jag tycker ALLTID om mina karaktärer. Och jag hatar böcker där författaren helt uppenbart inte tycker om sina. Vi sitter på det här Stockholmcaféet med sina jackiga träbord i evigheten, det är dunkel dager utanför fönstret och espressomaskinen fräser i jämnmod, allt medan berättelsen tonar ut utan något distinkt sista taktslag. Nu syns vi snart inte längre.
Skicka en kommentar