sömnlös

Varje kväll går jag till sängs och varje kväll är jag lika lite redo. Jag är inte intresserad av att sova, att finnas utan att vara medveten om det. Jag är liv. Det finns så mycket tankar kvar att tänka. Så jag tänker lite på döden och lite på natten och lite på alla andra men mest på mig själv. Ibland har jag armen kring en annan person, då går det lättare. Jag lyssnar på regnet och på S:t Larskyrkans klockor. Ljudet av regn är bland mina bästa, men det är aldrig rogivande som jag tror att det ska vara, det är intrigant. Det får det att röra sig lite under de nedersta revbenen. Jag tar ett djupt andetag och tänker mina godnattesagetankar som för länge sedan slutat verka.

Utanför min port står en sommarvind. Han fladdrar lätt i draget när någon öppnar dörren och kliver ut strax innan gryningen. Då stiger han upp för trapporna, sipprar in i brevinkastet och slår upp dörren till mitt rum på vid gavel. Han väcker mig med ett drag vid min kind, stryker bort mitt hår, skopar upp mig ur sängen för att ta mig bort härifrån. Jag kan gå själv säger jag. Jag är gjord för att putta folk i ryggen eller sinka deras framfart säger vinden.

Detta händer i mitt huvud natt efter natt efter natt.

Jag är liv men vill alltid bort: jag är dissonans. Jag vakar.