Förtjänster

DEL I

Jag hatade honom. Alltså förföljde jag honom. Eller om det var tvärtom, kanske. Jag är vad du skulle kalla en stalker, men jag tycker inte om det ordet. Alla har vi våra skäl.

Jag har sett allt, jag kan hans liv bättre än vad han själv gör. Och ändå är han perfekt.

Jag ser honom på morgonen när han äter frukost (gröt, en knäckemacka med ost, ibland ett ägg, juice på helgerna) och när han går och lägger sig (lyssnar på musik i sin iPod, skickar några sms, ställer klockan). Jag ser honom i skolan (bland trånande tjejer med leggings och anteckningsblock) och på fest (bland trånande tjejer med kajal och xider). Jag såg när han vann sin första skidtävling, när han spelade sin första låt på gitarr, när han fick sin första fylla och när han förlorade oskulden.

Ni kanske tycker att jag är obehaglig, det hade jag också gjort. Vad kan jag säga? Jag har inget behov av att försvara mig.

Han har inte gjort ett enda misstag i hela sitt liv. Jag vet, för jag har sett allt. Han är sladdbarn till vår bys lokala motsvarighet till Brad och Angelina, ett gift par strålande av framgång, lycka och skönhet. Av en evighet som inte kan brytas av lasersvärd eller osagda ord. Hans två äldre syskon avgudar sin lillebror och förlåter honom att han har haft det lättare än dem och gör allt de gjort, fast lite bättre. Jag skulle inte förlåta honom; för mig är han bortom förlåtelse. Sådana som han är skälet till att sådana som vi lever miserabla liv i skuggan.

Jag tror på det här med balans, förstår ni. Alla resurser är ändliga. Precis som vi måste slåss om den mängd guld, olja och livsmedel som finns här på jorden, så finns det en viss mängd positiv energi att fördela. När någon känner sig värdelös känner sig någon annan lyckad. När någon går hem med flickan går någon annan utan. Och så vidare. Men! Han har fått hjärnan. Han har fått utseendet. Han har fått den ihakande blicken, den snabba munnen och det soliga humöret. Den starka kroppen, de lätta stegen och det beroendeframkallande skrattet. Koncentrationen, kreativiteten, fliten och spontaniteten. Det blir inte något över till sådana som oss. Rakryggad går han ut, alltid ut, trampandes på det som hade kunnat vara vår lycka.

DEL II

En gång var det en sommar som var så där oöverskådligt utsträckt som de bara kunde vara innan ens hjärna lärt sig att automatiskt dela in livet i något så banalt som lunchtid och veckodagar. Vi sov i ett tält i min trädgård, ett fort utrustat med ficklampor, gameboys, serietidningar och kolasnören. Till midnatt höll vi vaka och när det självlysande visarna på hans GUL-klocka passerade varandra väntade vi på att alla spöken skulle stiga upp, som vit rök i buskage och bakom äppelträd. Men de kom aldrig. Vi sov och när vi vaknade var tältduken färgad bjärt orange av solen. Det var varmt och kvavt därinne. Det finns ett polaroidfoto av honom, han ser rufsig och glad ut och några fuktiga hårtestar är klistrade mot tinningarna. Det är infört i min bok nu. Sedan började vi brottas, han vann så klart, vi låg och pustade i värmen. Han skrattade och såg mig i ögonen. Jag kände att jag hade stånd. När jag lade min hand på hans mage fortsatte han bara att titta på mig med sin självklara blick.

Efteråt. Då drog han upp dragkedjan, klev ut ur tältet, ur trädgården och ur mitt liv. Solen sken på hans tunna armar hela vägen. Jag steg också ut ur livet, resten av sommaren låg jag i fotändan av min säng och kikade in i hans rum på andra sidan buxbomhäcken, eller patrullerade den julitomma gatan med min röda Crescent.

När grönskan var så mättad att man fick för sig att den var nymålad och skulle färga av sig vid beröring, när nätterna smög sig på allt tidigare och månen hängde stor och orange i skogsbrynet, började vi högstadiet. Det var då jag förstod att han stal från mig, för i takt med att han växte krympte jag bara. Han steg som en stjärna, spräckte kläder och vann mark, medan jag försvann in i klottret i tegelväggarna, fastnade i tuggummiklet under bord och bänkar. Men att vara osynlig har sina fördelar. Han mötte aldrig mer min blick, men jag kunde låta den övervaka alla hans timmar utan problem. Och jag började föra bok över allt som jag skulle ta tillbaka.

DEL III

Nu slår jag igen pärmen, stryker över den en gång med handen, som något som man vill skydda men vet att man måste släppa fritt. Ett ögonblick stirrar jag ut i tomma luften, låter intigheten förbereda mig på vad jag måste göra. Om tjugo minuter kommer han hem från träningen. Han kommer att behöva dricka mycket vatten och innan han går och lägger sig blandar han ut en kapsyl MiviTotal Sport i glaset han alltid har vid sin sängkant, för att sedan tömma det i ett svep. Det smakar redan vidrigt så han kommer inte att märka den extra tillsatsen i flaskan.

Naturligtvis är ingen hemma, men de förvarar fortfarande en extranyckel hängande under trappan upp till verandan. Mina fötter sjunker ner i den chockerande välbekanta heltäckningsmattan ända upp till övervåningen. Det är första gången jag är i hans rum sedan den där sommaren. Allt är mindre nu. Ljuset är dunkelt och det luktar man och tvättmedel och jord och jul av hyacinten i fönstret. Bokhyllan är full av CD-skivor och Illustrerad Vetenskap. Ovanför sängen sitter en Pulp Fiction-affisch. Det är kallt, och jag huttrar till. Egentligen är det märkligt anonymt där inne, som om hans ande aldrig hade rört vid väggarna.

Jag går in i det anslutande badrummet, ljusknappen sitter till vänster, mycket lägre än vad jag minns. Lysröret blinkar några gånger medan det tänds, mitt ansikte flimrar i spegeln, av-på, av-på, en sekund hypnotiseras jag av min egen blick. Men där finns också en annan silhuett. Jag känner en tyngd på min axel, en sprakande elektricitet, värmen som sprider sig ut i kroppen. Han är där. Utkliven ur skuggorna, ur berättelsen. Förstenad tittar jag ner på hans hand. Han tar steget in i rummet, vänder mig ett halvt varv. Det skarpa ljuset som obarmhärtigt gräver gropar i min hud skapar en gloria kring hans kontur.

”Jag har sett”, säger han lågt. ”Jag har sett allt. I korridorer och kiosker, bakom buskar och hörn. I fönster, speglar och genom halvöppna dörrar. Varför gör du så här?” På nära håll är han overkligt stor. På nära håll känner jag nästan inte igen honom. Jag får en impuls att springa men är fastfrusen i den ljusblå ryamattan. All min besvikelse exploderar i ett plötsligt knytnävsslag. Han fångar med enkelhet min handled i luften i ett obrytbart grepp. Våra ögon är lika låsta, mina obestämda och färglösa i hans lugna blå. Hans fingrar glöder mot skinnet. Jag lägger en hand på hans höft. Han tar inte bort den den här gången heller.

Inspiration: Apflickorna, en diskussion om balans, och en väns berättelse.