Någonstans i Nordamerika är ett serverrum så varmt att hårddiskarna smäller en efter en, men här får iskylan däcktrycket att sjunka, växlarna att sluta svara och nyckelknippan att kännas som döden i min hand. Utanför fönstret är det så fruset och stilla att snöflingorna ser ut att falla uppåt. Människorna gömmer sina ansikten i luvorna på de svarta jackorna och får mig att tänka på dementorer. För exakt sex år sedan åkte jag buss med J-dog, det var precis samma mörker samma minusgrader, och i smyg tog vi ett foto på en figur. Vi kunde inte sluta skratta för personen såg ut som en inkarnation av den svenska ensligheten; ensam på ett säte, en stor jacka med huva som fullkomligt dolde ansiktet, ur vilken ett par iPod-lurar kröp, ihopsjunken över en mobiltelefon.
Det är kallt, skarp glitter överrallt - det far genom luften, tapetserar cykelbanorna, fastnar på mina byxor. Men månen är längre bort än någonsin där uppe i sin ensamma himmel och allt jag vill är att komma hem och stänga in mig i mitt rum högt över gatorna. Jag sätter hundra lika glittrande silverslantar på att klimatet och geografin formar vår mentalitet.
Lou Reed: I actually feel pretty comfortable in New York City. I get scared like in Sweden. You know, it's kind of empty.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar