varje gång jag väljer mjölk pratar de osynliga rösterna med mig ur kyldisken

Ingen plats gör mig så paranoid som mataffären. Det kanske är något med de trånga gångarna, det zombiesläntrande kroppsspråket hos besökarna eller blickarna som autistiskt skannar av hyllkanter och kilopriser.

Eller så ligger det hos mig. Man är sällan på topp på Hemköp. Har inte garden uppe. Där man får vara sig själv för en stund.

Det skulle kunna vara djuret inom en som gör sig påmint, medan man defensivt stryker fram med famnen full av filmjölk och frusen spenat. Har du någonsin försökt ta maten från en hund som äter? Morr. Det brukar inte vara vackert.

Hur som helst svettas jag alltid lite i hårfästet när jag hör steg bakom mig på väg till naturgodiset. Kan inte koncentrera mig om någon försöker välja solrosfrön bredvid mig. Vill bara att tjejen vid tvättmedlet ska gå sin väg. Tittar mig över axeln medan jag klämmer på en avokado. Får klaustrofobikänningar när jag går bakom en rullatortant i passagen på väg mot mejeriprodukterna. Och hetsar fram mot kassorna för att kunna glida in i den kortaste kön, bara för att inse att det endast är för att hindra mig som gubben i kassan fipplar med sina mynt och kuponger.

Neurotisk, jag? Förstår inte vad ni pratar om.