hell, I can't even drive a car, but I'd kick your ass at Mario Karts

Det är inne på Monki som jag får den där känslan. Vem som helst kan förvisso känna sig lite utomjordslig i den där knarkiga klädbutiken, med alla dess dubbelspeglar, svängdörrar, färgglada tygsstycken, märkliga snitt och namngivna små varelser i plysch. Men de spelar The Ballad of John and Yoko och plötsligt känns det som om 2012 inte är på riktigt. Som om det bara är en dröm, en dystopi, en LSD-tripp från 1969 - ett år som verkligen existerade i all påtaglighets prakt. Med människor som var på riktigt. Med riktiga sysslor, riktiga visioner och riktiga revolutioner.

2012 tjänar våra kroppar som biologiska batterier åt den globala uppvärmningen, medan vi äter facebook-blå piller och lever i en virtuell värld av statusuppdateringar, bloggar, twitterflöden, trender och i-landsproblem. 2012 stompas våra hjärnor till ambivalent puré av en tjusande, dånande, allsuppslukande ström av information. 2012 sitter jag i ett fordon som spinner som en stor katt i 120 och streamar låtar från en databas som innehåller all musik jag kan komma på till en telefon som i sin tur trådlöst spelar upp mina önskemål i stereon. Kom inte och säg att DET inte är att leva i framtiden. Jag är inte riktigt säker på att det här har hänt.