allt är kommunikation

"Du har min penna" sa jag när jag gick, och han såg fullständigt oförstående ut. Pennan hade beskrivit bågar och kullerbyttor i hans händer, han hade slagit en osynlig takt med den, uppgivet lagt den ifrån sig för att sedan med ny beslutsamhet plocka upp den igen. Men utan att märka något.

Jag tycker om det där, folks tendens att omedvetet sysselsätta sina händer med vad som kommer i deras väg. Servetter rivna till konfetti, ölflaskors avpillade etiketter, en tågbiljett vikt till ett flygplan. Att vi inte kan komma ifrån vår absoluta fysiskhet som liksom bara vill bryta igenom. Och det där att vi inte alltid har huvudet med oss, att vi är så mycket mer än vårt medvetna jag. Rörande djur med impulser, beteenden och önskningar som inte går att styra, även om vi gärna lurar oss att tro att vi har kontroll.

I romanen Kärlekens Historia, som är en bok om en bok - men också om New York och ålderdom och ensamhet och kärlek - skriver Nicole Krauss om Tystnades Tidsålder, den imaginära tid då vi samtalade enbart med gester istället för med tal. Och allt vi gjorde därför var kommunikation.

Om det ibland händer att dina händer hänger tafatt i slutet av dina armar vid stora sammankomster eller tillsammans med folk som du känner dig främmande för - om du inte har någon aning om vad du ska göra med dem, om du drabbas av den sorg som har att göra med att du inser hur främmande din egen kropp är för dig - då beror det på att dina händer kommer ihåg en tid när uppdelningen mellan hjärna och kropp, sinne och hjärta, det som finns inom oss och vad som syns på utsidan var mycket mindre.

Ibland är våra kroppar svaret på frågorna som inte ställs högt. Och ibland är de bara i vägen.