Då skulle jag berätta om hur det känns första gången solen värmer på sex månader. Om hur himlens höjd korrelerar med hur vi mår. Jag skulle berätta om fredagar. Vi skulle ta en öl på NH och de skulle grina illa men jag skulle lova att de skulle tycka bättre om det nästa gång. Och säga att det är ofta så det är här, att de saker man tycker bäst om är sådant som man måste vänja sig vid. Jag skulle ta med dem på en tur på kanske en moped och berätta att det ni känner nu är vinddrag, och det är ett av de enklaste medlen som finns här på jorden för att må bra. Sen skulle de få följa med upp på mitt rum och jag skulle spela oändligt mycket bra musik för dem. Jag skulle ställa dem framför högtalarna och säga känn!
Jag skulle laga spenatsoppa och laxburgare och råbiff och lussekatter. Och jag skulle skicka med dem en ask lakrits.
Jag skulle säga: här på jorden har vi alla möjligheter och alla problem.
Vi känner oss ensamma nästan jämt, trots att vi vet att vi tekniskt sett är ett gemensamt system, bara delar av en och samma maskin.
Vi tycker om att tävla och att vinna, och på sätt och vis är allt en tävling här, för så är det i ett perfekt balanserat ekosystem. Samtidigt som det borde vara precis tvärtom, att när en vinner så vinner alla.
När vi är unga umgås vi fritt med varandra, men ju äldre vi blir, desto mer isolerar vi oss i mindre, väl definierade grupper som det är väldigt svårt både att öppna upp och att ta sig in i.
Jag skulle berätta att vi har hittat på nya gudar, trots att de enda vi behöver är solen, åskan, havet och vinden.
"Jävla hippie", skulle de säga då, packa ihop sitt pick och pack och sen fara vidare genom solsystemen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar