penetration

Någon har twittrat från Marianergraven. Twittrat. Fågeln som aldig kan hålla tyst har viskat kolonialistiska utropstecken i världens öra. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är som att våldta vår planet. Eller att lägga upp henom på ett bord i borstat stål, slå på operationslampan och dissekera henom bit för bit.

Jag må vara både dåtidsromantisk och bakåtsträvande - min hittills största miss är att en gång ha avfärdat Spotify som något som "inte skulle funka" - men jag kan inte bara ignorera hur min mage skriker över allt som går förlorat när vi hela tiden ersätter den dunkla, taktila, skrovliga verkligheten med lysrörsbelysning och tvådimensionella gränssnitt.

När jag var liten snurrade jag på vår gamla jordglob och drömde om vita fläckar och ogenomträngliga regnskogar, platser där fortfarande vad som helst kunde finnas. Gudar och monster och magi och bortglömda skatter.

Nu är världen alltmer genomskinlig. På gott och ont delar och konsumerar vi statusuppdateringar, livsflöden, wikinformation och hemligstämplade dokument. Och precis som jag inte tror på fullständig ärlighet, så vill jag inte leva på en planet utan hemligheter.