de namnlösa

Jag är på yoga inne i Länsmuséets konsthall. Ledaren är kanske 40 år och pratar skånska på det bra sättet och hon är alldeles lugn och vacker och så långt från en medelålderskris man kan tänka sig. På våningen under spelar ett lokalt band inför en gles publik uppsatta på tafatta fällstolar, det låter så där skramligt som det alltid gör. Vi strömmar förbi dem på vägen ut i den mörkblå stadskvällen.

Bakom mig i kön på Hemköp står en vithårig farbror i unga träningskläder. Han kollar på sin smartphone och radar upp varor på bandet. Keso Mini och rökt skinka och energidryck kommer åkande mot mig och jag tänker oj vad ungdomlig och sportig han är. Då stoppar han ner telefonen i sitt stora, praktiska fodral som även är en plånbok, och lägger upp en burk västkustsallad. Ordningen är återställd. Gubbs will be gubbs.

Vid utgången står en piercad tonåring i spretigt hår och keps och snälla ögon alldeles still, som en skyltdocka.

På en av de stora stenplattorna som ser ut som enorma Mentos i S:t Larsparken balanserar en kanske lite full, kanske lite galen, eller kanske helt vanlig, man med armarna uppsträckta i luften och predikar om vad vi behöver och inte behöver.

"Jag behöver er", tänker jag. Tänk om ni visste hur ni berörde mig. Tänk om ni förstod hur varje ord ni säger vägs i mitt blodomlopp. Att era gester är som slag och smekningar på min kropp. Era blickar som laser och solsken. Ni betyder något. Ni är viktiga. Få aldrig för er något annat.