Alltså rösterna. Vissa av dem.
Sådana där lugna som brukar prata på nattradion. Och alla basröster. Jag älskar, älskar, älskar att höra dem sända mullrande vibrationer rakt genom min kropp. Eller Göteborgstjejer med mjuka d:n som får en att bara vilja vara lesbisk och flytta till Hisingen, eller kanske vara deras hund.
Riktigt smörkrämstjock amerikanska som invaggar en i trygg förvissning om att livet bara är en film eller kanske en bra reklamannons. Men det allra bästa är norrländska. Umemål. Det är som fint sandpapper som slipar ner alla världens hörn och kanter. Sprider sol och verklighet och lukt av granskog. Ingenting kan vara riktigt dåligt så länge jag har norrlänningar i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar