penetration

Någon har twittrat från Marianergraven. Twittrat. Fågeln som aldig kan hålla tyst har viskat kolonialistiska utropstecken i världens öra. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är som att våldta vår planet. Eller att lägga upp henom på ett bord i borstat stål, slå på operationslampan och dissekera henom bit för bit.

Jag må vara både dåtidsromantisk och bakåtsträvande - min hittills största miss är att en gång ha avfärdat Spotify som något som "inte skulle funka" - men jag kan inte bara ignorera hur min mage skriker över allt som går förlorat när vi hela tiden ersätter den dunkla, taktila, skrovliga verkligheten med lysrörsbelysning och tvådimensionella gränssnitt.

När jag var liten snurrade jag på vår gamla jordglob och drömde om vita fläckar och ogenomträngliga regnskogar, platser där fortfarande vad som helst kunde finnas. Gudar och monster och magi och bortglömda skatter.

Nu är världen alltmer genomskinlig. På gott och ont delar och konsumerar vi statusuppdateringar, livsflöden, wikinformation och hemligstämplade dokument. Och precis som jag inte tror på fullständig ärlighet, så vill jag inte leva på en planet utan hemligheter.

de namnlösa

Jag är på yoga inne i Länsmuséets konsthall. Ledaren är kanske 40 år och pratar skånska på det bra sättet och hon är alldeles lugn och vacker och så långt från en medelålderskris man kan tänka sig. På våningen under spelar ett lokalt band inför en gles publik uppsatta på tafatta fällstolar, det låter så där skramligt som det alltid gör. Vi strömmar förbi dem på vägen ut i den mörkblå stadskvällen.

Bakom mig i kön på Hemköp står en vithårig farbror i unga träningskläder. Han kollar på sin smartphone och radar upp varor på bandet. Keso Mini och rökt skinka och energidryck kommer åkande mot mig och jag tänker oj vad ungdomlig och sportig han är. Då stoppar han ner telefonen i sitt stora, praktiska fodral som även är en plånbok, och lägger upp en burk västkustsallad. Ordningen är återställd. Gubbs will be gubbs.

Vid utgången står en piercad tonåring i spretigt hår och keps och snälla ögon alldeles still, som en skyltdocka.

På en av de stora stenplattorna som ser ut som enorma Mentos i S:t Larsparken balanserar en kanske lite full, kanske lite galen, eller kanske helt vanlig, man med armarna uppsträckta i luften och predikar om vad vi behöver och inte behöver.

"Jag behöver er", tänker jag. Tänk om ni visste hur ni berörde mig. Tänk om ni förstod hur varje ord ni säger vägs i mitt blodomlopp. Att era gester är som slag och smekningar på min kropp. Era blickar som laser och solsken. Ni betyder något. Ni är viktiga. Få aldrig för er något annat.

rösterna

Alltså rösterna. Vissa av dem.

Sådana där lugna som brukar prata på nattradion. Och alla basröster. Jag älskar, älskar, älskar att höra dem sända mullrande vibrationer rakt genom min kropp. Eller Göteborgstjejer med mjuka d:n som får en att bara vilja vara lesbisk och flytta till Hisingen, eller kanske vara deras hund.

Riktigt smörkrämstjock amerikanska som invaggar en i trygg förvissning om att livet bara är en film eller kanske en bra reklamannons. Men det allra bästa är norrländska. Umemål. Det är som fint sandpapper som slipar ner alla världens hörn och kanter. Sprider sol och verklighet och lukt av granskog. Ingenting kan vara riktigt dåligt så länge jag har norrlänningar i mitt liv.

I don't know, he's always wearing shades

Nu är det vår igen! Det firar vi med lätta steg och den mest banala och tjusiga musiken som finns.

spring is a girl group & sun is a 60's chorus

mvh knugen

Här sitter jag och jobbar hela helgen med ett hemligt projekt - nej, tyvärr inte hemligt som i coolt, banbrytande, av någon annan initierat, bara en personlig grej - så jag tänkte att jag kan ge er mitt bästa prokrastineringstips för dagen. Nämligen min favorit-meme för tillfället, Swedish Problems. Dör av underhållning.

hell, I can't even drive a car, but I'd kick your ass at Mario Karts

Det är inne på Monki som jag får den där känslan. Vem som helst kan förvisso känna sig lite utomjordslig i den där knarkiga klädbutiken, med alla dess dubbelspeglar, svängdörrar, färgglada tygsstycken, märkliga snitt och namngivna små varelser i plysch. Men de spelar The Ballad of John and Yoko och plötsligt känns det som om 2012 inte är på riktigt. Som om det bara är en dröm, en dystopi, en LSD-tripp från 1969 - ett år som verkligen existerade i all påtaglighets prakt. Med människor som var på riktigt. Med riktiga sysslor, riktiga visioner och riktiga revolutioner.

2012 tjänar våra kroppar som biologiska batterier åt den globala uppvärmningen, medan vi äter facebook-blå piller och lever i en virtuell värld av statusuppdateringar, bloggar, twitterflöden, trender och i-landsproblem. 2012 stompas våra hjärnor till ambivalent puré av en tjusande, dånande, allsuppslukande ström av information. 2012 sitter jag i ett fordon som spinner som en stor katt i 120 och streamar låtar från en databas som innehåller all musik jag kan komma på till en telefon som i sin tur trådlöst spelar upp mina önskemål i stereon. Kom inte och säg att DET inte är att leva i framtiden. Jag är inte riktigt säker på att det här har hänt.

allt är kommunikation

"Du har min penna" sa jag när jag gick, och han såg fullständigt oförstående ut. Pennan hade beskrivit bågar och kullerbyttor i hans händer, han hade slagit en osynlig takt med den, uppgivet lagt den ifrån sig för att sedan med ny beslutsamhet plocka upp den igen. Men utan att märka något.

Jag tycker om det där, folks tendens att omedvetet sysselsätta sina händer med vad som kommer i deras väg. Servetter rivna till konfetti, ölflaskors avpillade etiketter, en tågbiljett vikt till ett flygplan. Att vi inte kan komma ifrån vår absoluta fysiskhet som liksom bara vill bryta igenom. Och det där att vi inte alltid har huvudet med oss, att vi är så mycket mer än vårt medvetna jag. Rörande djur med impulser, beteenden och önskningar som inte går att styra, även om vi gärna lurar oss att tro att vi har kontroll.

I romanen Kärlekens Historia, som är en bok om en bok - men också om New York och ålderdom och ensamhet och kärlek - skriver Nicole Krauss om Tystnades Tidsålder, den imaginära tid då vi samtalade enbart med gester istället för med tal. Och allt vi gjorde därför var kommunikation.

Om det ibland händer att dina händer hänger tafatt i slutet av dina armar vid stora sammankomster eller tillsammans med folk som du känner dig främmande för - om du inte har någon aning om vad du ska göra med dem, om du drabbas av den sorg som har att göra med att du inser hur främmande din egen kropp är för dig - då beror det på att dina händer kommer ihåg en tid när uppdelningen mellan hjärna och kropp, sinne och hjärta, det som finns inom oss och vad som syns på utsidan var mycket mindre.

Ibland är våra kroppar svaret på frågorna som inte ställs högt. Och ibland är de bara i vägen.

vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn nånstans

Känslan av att ha sol, smuts och saltvatten under skinnet. Det är så hen låter, vår älskade & hatade & andra stad. Hen är onekligen besjungen; bejublat, besegrat och bespottat. Det här är bara låtar om henom.

Åh Göteborg

varje gång jag väljer mjölk pratar de osynliga rösterna med mig ur kyldisken

Ingen plats gör mig så paranoid som mataffären. Det kanske är något med de trånga gångarna, det zombiesläntrande kroppsspråket hos besökarna eller blickarna som autistiskt skannar av hyllkanter och kilopriser.

Eller så ligger det hos mig. Man är sällan på topp på Hemköp. Har inte garden uppe. Där man får vara sig själv för en stund.

Det skulle kunna vara djuret inom en som gör sig påmint, medan man defensivt stryker fram med famnen full av filmjölk och frusen spenat. Har du någonsin försökt ta maten från en hund som äter? Morr. Det brukar inte vara vackert.

Hur som helst svettas jag alltid lite i hårfästet när jag hör steg bakom mig på väg till naturgodiset. Kan inte koncentrera mig om någon försöker välja solrosfrön bredvid mig. Vill bara att tjejen vid tvättmedlet ska gå sin väg. Tittar mig över axeln medan jag klämmer på en avokado. Får klaustrofobikänningar när jag går bakom en rullatortant i passagen på väg mot mejeriprodukterna. Och hetsar fram mot kassorna för att kunna glida in i den kortaste kön, bara för att inse att det endast är för att hindra mig som gubben i kassan fipplar med sina mynt och kuponger.

Neurotisk, jag? Förstår inte vad ni pratar om.

besök från rymden

Om ett gäng utomjordningar en dag landade på Storgatan. Om de tittade på mig med sina facettögon fästa på axlarna, vinklade sin tre huvuden på sned. Och om de sedan plockade fram sin universella översättarmaskin ur lönnluckan på sin farkost och frågade mig vad det var för plats de kommit till.

Då skulle jag berätta om hur det känns första gången solen värmer på sex månader. Om hur himlens höjd korrelerar med hur vi mår. Jag skulle berätta om fredagar. Vi skulle ta en öl på NH och de skulle grina illa men jag skulle lova att de skulle tycka bättre om det nästa gång. Och säga att det är ofta så det är här, att de saker man tycker bäst om är sådant som man måste vänja sig vid. Jag skulle ta med dem på en tur på kanske en moped och berätta att det ni känner nu är vinddrag, och det är ett av de enklaste medlen som finns här på jorden för att må bra. Sen skulle de få följa med upp på mitt rum och jag skulle spela oändligt mycket bra musik för dem. Jag skulle ställa dem framför högtalarna och säga känn!

Jag skulle laga spenatsoppa och laxburgare och råbiff och lussekatter. Och jag skulle skicka med dem en ask lakrits.

Jag skulle säga: här på jorden har vi alla möjligheter och alla problem.

Vi känner oss ensamma nästan jämt, trots att vi vet att vi tekniskt sett är ett gemensamt system, bara delar av en och samma maskin.

Vi tycker om att tävla och att vinna, och på sätt och vis är allt en tävling här, för så är det i ett perfekt balanserat ekosystem. Samtidigt som det borde vara precis tvärtom, att när en vinner så vinner alla.

När vi är unga umgås vi fritt med varandra, men ju äldre vi blir, desto mer isolerar vi oss i mindre, väl definierade grupper som det är väldigt svårt både att öppna upp och att ta sig in i.

Jag skulle berätta att vi har hittat på nya gudar, trots att de enda vi behöver är solen, åskan, havet och vinden.

"Jävla hippie", skulle de säga då, packa ihop sitt pick och pack och sen fara vidare genom solsystemen.