Vår bästa tid är nu II

Ibland kan jag vila i stundens dofter, ljud och känslor. Känna efter: den lite kryddiga shampodoften när jag släpper ut mitt hår ur sin tofs på kvällen. Vänsterhandens fingertoppar som ömmar av gitarrens strängar. Halsen som svider lite såhär i förkylningstider. Det trygga knapprandet från datorns tangentbord. Huden mot svala lakan när jag sträcker ut mig oändligt i min stora säng. Så...rätt.

Mitt rum, min plats i världen, i kollektivet i T1. Mjukt sken från stearinljus och grodlampan bakom min röda gardin. En skål med vindruvor, Brämhults C-vitaminshots och mjölkchoklad som någon kom med för att jag var sjuk. Och en tvåtimmarsfika som blev fem. För tillfället känner jag bara stilla beundran inför livets storhet, ingen rädsla. Jag vilar så länge det varar.

...then we take Berlin

Jag ska till Tyskland! I början av april åker Elin till Italien, och tillsammans tar vi Berlin Night Express och hälsar på Markus, hennes förra kollektivare, i München. Sen åker jag hem igen, efter att ha fått ett oförnuftigt avbrott äventyr i de dubbla studierna. Det är precis vad jag behöver. Om jag bara kunde hitta mitt pass...

3 år senare

Ja! JA!

För tre år sedan åkte jag bil med Jonatan och Adam och en gammal konstig Winnerbäcklåt knastrade ur Volvons högtalare. Det var Vemodets Man, och av en ödets nyck blev det den första låt som jag verkligen ville lära mig på den gitarr jag ett halvår senare fick i studentpresent.

Nu sätter jag den äntligen, med det rätta draget och med sång till vill säga. Jag vet, det må vara generande lätt, men för G. Dahlbom, oförmögen att komma ihåg den enklaste takt och dokumenterat tondöv, är det en stor grej!

När jag fick min gitarr satt jag och gnetade med skorrande strängar och tveksamma ackord, och instrumentet blev inte den omedelbara vän jag hoppats på. Eftersom mina framsteg går mot noll var gång jag tar upp spelandet, har jag aldrig haft någon verklig kontinuitet i mitt musicerande. Jag har spelat lite här och lite där, i kortare eller...mindre korta perioder. Men jag har ständigt återkommit. Liksom ränta-på-ränta-principen, liksom en liten tillväxtakt ändå fördubblar BNP snabbare än man kan ana, har mina minimala framsteg blivit en stor å (nja, bäck, rännil, något åt det hållet), och jag klarar nu allt möjligt från Tender och Augusti i Helvetet till Julias egenkomponerade låt.

Men Vemodets Man har alltid varit ett kapitel för sig. Ända sedan mina första stapplande Em G D C har den varit vrång. Jag satte ju naturligtivs ackorden på ett tidigt stadium, men skulle det vara med sång till det snabba draget...så gick det bara inte. Det var som förhäxat. Men idag - bara sådär. Det gick! Jag kan! Nu kanske man skulle försöka sig på ett barréackord eller två...

Om makt

Jag har ofta berusats och till och med skrämts över hur hur mycket man kan välja och påverka sin tillvaro. Man gör lite som man vill och man kan lösa de flesta problem som uppstår till sin fördel. Jag är hungrig - jag äter en macka; min cykel är trasig - jag köper en ny; jag jag är trött på mitt boende - jag flyttar; jag är trött på mig själv - jag skaffar ett konstigt intresse; jag har gjort fel val - jag väljer om. Man är vuxen och van att bestämma själv. Man får äta godis till frukost om man vill och man kan ta ett flygplan till andra sidan jorden. Men det finns såklart undantag.

När hen inte känner som du finns det inget du kan göra. Vilket är smärtsamt och ovant på gränsen till omöjligt att erkänna, även om du av den ena eller andra anledningen faktiskt vet hur det ligger till med hens känslor. Så du försöker, såklart. Du tänker att om du hör av dig mycket och visar hur mycket hen betyder, så kommer hen till slut att bevekas och hens ögon öppnas. Och när det bara resulterar i att du blir efterhängsen, så använder du motsatt taktik: om du blir svårtillgänglig och slutar ta initiativ, så kommer hen förstå hur mycket hen saknar dig och hur mycket du betyder. Men det enda som händer är att ni förlorar kontakt. Och det svider och trycker i bröstet, du vill du kan du måste göra något göra något nu och du känner och du vet och du stampar i marken och du vill vill vill och det svider än mer och du kan inte förstå det går inte kan inte får inte vara så här, men hur mycket dina ögon än längtar så förändrar det inte något.

Så vad gör man då? Man gör ingenting. Man gör absolut ingenting, för det finns inget man kan göra. Man är som anden i Aladdins magiska lampa: man fixar det mesta, men man kan inte återuppväcka någon från de döda, och inte få någon att älska en. Och slutligen kan man inte heller befria sig själv ur lampan, ur önskeuppfyllarens position - man är så vad vid sin makt att man bara fortsätter och fortsätter att tro att man kan göra något åt saken. Befria en, det måste någon annan göra. Jag antar att det är hen.

Alternativkostnad hög

Hela mitt huvud surrar av blogginlägg av de mest skilda slag. Varje natt och varje cykeltur kommer de till mig. Jag vill ju skriva!

Men jag vill också förbereda mig för morgondagens tenta i Nationalekonomi. Och nästa veckas tenta i Neuropsykologi. Och sy saker till kollektivet. Och gå på bokningsmöte på [hg]. Och handla och laga vegetarisk mat. Och spela gitarr. Och lyssna på Bob Marley. Och förbereda projekt. Och gå på bio. Och dricka te och älska nuet. Och drömma mig bort. Och planera mig bort.

Men det kommer ett inlägg snart, mina vänner, det kommer!

Dagbok från en damcykel

Jonatan och jag på hans hemmagjorda tandemcykel, på väg till Båstad sommaren 2005

Vi har varit ett team ett tag nu, vi två. Vi har utforskat Linköping i motvind som medvind, uppför och nerför, under goda tider och sämre tider. Att glida fram nära vägbanan på en racer, eller skumpa över rötter och köra in i träd med en mountainbike, är såklart underbart på sitt sätt - men det är endast Lyxen som finns i mitt hjärta.

Lyxen är en tillräckligt sliten och lagom trasig damcykel i sina bästa år, det vill säga 30+, befriad från allt vad överdåd heter. Utan växlar, handbroms eller ens cykelkorg, och med en lätt oansenlig roströd färgsättning, är det kanske för gemene man svårt att förstå varför namnet "Lyx Special" står präglat med versaler längs hennes ram. Men jag förstår. Så bekväm, så personlig, så äventyrsvänlig och så som skapad för mig - det är klart att det är både lyxigt och speciellt! Och även om hennes penningvärde inte ens kommer upp i det pris jag betalade för ett nytt bakhjul i höstas - 600 kr - är hon ovärderlig, och jag sörjer redan hennes framtida bortgång som rycker närmare för vart regnväder och var trottoarkant.

I Linköping finns två motverkande cykelkrafter - studentfaktorn och motvinden - som håller antalet cyklister på en stabil nivå. Om mornarna kan man se de stackars skrotiga studentcyklarna kämpa sig uppför Märkesbacken eller genom Vallaskogen. Ett stöd hänger ner och släpar nästan i marken, ett antal farligt platta däck pustar förbi, det hörs gnissel från kedjor och vevparti. När det skramlar som mest sparkar en kille vant till sitt kedjeskydd och gnisslet slutar. Vi lär känna våra trotjänare och någon slags ömsesidig om än något kantstött kärlek uppstår.

Motvinden är ett kapitel för sig, den är notorisk här i Linköping. Hur många gånger har jag inte svängt runt hörnet på Irrblosset, i väntan på att äntligen få slippa den motvind som jag kämpat emot på raksträckan - bara för att slås av en än starkare vindpust. Eller haft vinden rakt mot mig både när jag cyklat till stan, och ett par timmar senare från stan. Det ryktas till och med om att Linköping är en av de få städer där du cyklandes kan möta en annan cyklist - och båda har motvind.

Men oavsett - cykeln är den bästa följeslagaren, genom vårkänslor och höstlöv, sommarhetta och vinterslask. Den inbjuder till att du skall sjunga och vissla där du far. Den eggar dig att tävla med dina intet ont anande medcyklister i Vallabacken. Den ger dig rosor på kinden och skuggorna bakom dig där du susar fram genom livet, över marken.

Stilstudie

Igår hade vi fadderiskifte! Vi fick den briljanta iden att äta kanel.

Mattias var rookie på det här, medan vi andra hade varit med förr. Notera Sallys frejdiga inställning till upptåget, och min självsäkra blick.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Munnar brände och ögon tårades...

Men det var ganska roligt!

Fotona tagna med Sara Berglunds kamera.

Slentrianmässig symbolik

Ingen förespråkar användandet av bilder och lättförståeliga symboler så mycket som en användbarhetsälskande kognitionsvetare som jag. Men då skall det vara genomtänkt och välplacerat, för att underlätta våra kognitiva beräkningar. I andra fall kan det lätt bli lite...fel.

Att "jag ♥ dig" är ekvivalent med en kärleksförklaring är knappeligen särskilt omtvistat. Hjärtat är så starkt förknippat med konceptet kärlek att man inte ens skulle komma på tanken att vara förvirrad över symboliken. Men man kan naturligtvis älska annat än människor också, vilket Milton Glaser tog fasta på när han skapade den numera legendariska postmodernistiska loggan för reklamkampanjen för världens huvudstad, "I ♥ NY". Direkt plagierat men något snitsigare är förstås det svenska varianten "I ♥ Hjo", där även vår mest bespottade humorform, ordvitsen, blivit implementerad.

Hjärtat slits inte ut så lätt, och är säkerligen en av våra mest använda symboler. Lite fel blev det för några år sedan, när företaget Locum i en julkampanj valde att helt sonika byta ut o:et mot ett hjärta, för att övertyga om sin välvilja. Men resultatet, "l♥cum", förknippades snarare med synd och befläckelse än med godhet... Hysteriskt roligt visserligen, och all publicitet är god publicitet, sägs det ju.

För ett par år sedan började Posten använda sig av mer eller mindre begripliga rebusar, genom att byta ut valda delar av sina reklamtexter mot symboler. Lite roligt, men ofta på gränsen till förvirrande och ibland mest tröttsamt. Sen hakade Sony Ericsson på trenden, och då började det bli obegripligt på allvar. Deras lilla bollformade logga fick plötsligt gestalta ett verb i samtliga av deras reklamkampanjer, men vad detta verb skulle vara är åtminstone för mig höljt i dunkel. I Ericsson big ideas? I Ericsson the beats? Jaja, det är säkert underförstått och subtilt och inte så noga, för att inte tala om hur stilrent och trendigt det är, men i slutändan skapar det mest bryderier. När vi ser text vill vi ju automatiskt läsa den, det går inte att låta bli. Och då skapar en till ord oöversättbar liten logga stora kognitiva motstridningar i våra konservativa hjärnor, helt enkelt.

Men det värsta hittills är de skyltar och affischer som möblerat halva stan såhär i fettisdagstider. Här känner jag att företaget bakom inte tänkt till så mycket alls, utan mest slagit ihop det bästa av det mesta i reklamsymbolikens värld. Och vad är resultatet? Det är I ♥ U all over, fast översatt och med en semla insatt i hjärtats plats. En semla! Vad menar dom?

"Jag semlar dig". Jaha. Det låter starkt besläktat med det kanske något dialektala mula, och man ser framför sig hur någon liksom smyger upp bakom en annans rygg och bam! trycker upp semlan i ansiktet på vederbörande med skruvande rörelser så grädden smetas ut över hela ansiktet... En fantastisk syn! Men kanske inte ett lika myspys-gulligt meddelande som det de tänkt sända ut.

Således: tänk till eller håll er borta från illustrerade metaforer, lyder mitt råd. Helt gratis!

Vår bästa tid är nu

Jag har precis lämnat av Julia, min bästa vän som spenderade helgen här, på busshållplatsen. Jag hade kunnat skriva något om händelserikedom, eller det konstiga i att hon var här samtidigt som sju (7) vilt främmande Chalmersteknologer bodde i vårt kök. Men har jag inte lust med.

För jag har en sån där klump någonstans mellan magen och halsen. Det känns sådär som jag antar att det gör för min mamma varje gång jag lämnar hemhemma för Linköping. Så som det kändes när min pappa åkte tillbaka till USA varje gång han hade hälsat på när jag var liten. Och så som det kunde kännas ibland när Jonatan försvann (några dagar eller några timmar, på väg hem eller på väg till jobb) på den tiden vi var ihop. Man är ensam i den gråa världen igen och allt återgår till något slags normaltillstånd som är sämre än det man just har lämnat. Och klumpen hotar kanske att tränga upp till ögonen och rinna utför ens kinder. Men det är klart att man inte gråter. Åtminstone inte när någon ser på.

När vi vaknade imorse fick jag med ens en bild för ögonen. Det är försommar hemhemma på Kroppefjäll, i skogen. Solen lyser in över en öppen plats och det surrar av flugor och insekter. Hettan är intensiv och det luktar sommarskog från mossa och blåbärsris. Kanske är det träning och man har en karta i handen, eller kanske har man tagit en paus i en promenad och sitter och pratar. Eller så råkar man bara vara där, själv.

Och den mycket levande bilden fick mig plötsligt att intensivt vilja vara där. Inte nu, när alla är bortflugna och mitt ute i Livet. Utan då. Innan allting började. Då vi inte alls var lyckliga, då när vi oroade oss till döds för hur man egentligen gjorde när man kysste någon. Innan det fanns riktiga städer, fula hus och studielån. Innan livet förväntades vara stort och bra.

När vi låg på våra sängar och grät, men det egentligen inte gjorde något, för Livet hade ännu inte börjat. Och det är inte alls nostalgi. Det är bara rädsla för vad jag just nu är mitt i.

På väggen ovanför min säng finns en affisch. The Smiths sångare Morrissey tittar in i kameran med en bukett påskliljor i handen. Bakom honom står gitarristen Johnny Marr och ser förnöjd ut i sina solglasögon. Det är en mycket vacker och mycket symbolisk bild.

Framförallt är det en mycket stor affisch. Deras ansikten är större än mitt. Och var man än rör sig i rummet - som inte är stort, det skall medges, men ändå - följs man av Morrisseys blick. Man kan sätta sig i hörnet och se in i hans ögon. Oavsett var man befinner sig ser det ut som om han tittar på en.

Ibland söker sig mina ögon till hans. Och han möter min blick, outgrundligt. Vi tittar på varann ett tag och jag visar honom mina tankar. Och det ser ut som om hans vemodiga halvleende säger "Jag vet".

Oändligt är vårt stora äventyr

När jag cyklade hem efter nattens arbetspass på [hg] vid halvsex-tiden imorse formulerade jag i mitt huvud ett blogginlägg om Äventyret. Det blir lätt så, när alla ljud är dämpade av nyfallen snö, man har avnjutit en städöl med intresserade människor och knarrar fram på sin damcykel som en fri skugga i en sovande stad med mörka rutor.

Jag ville skriva att Äventyret kan vara allt som gör en lite osäker. Allt från att slira lite med cykelns bakdäck till att tänka en förbjuden tanke till att stå på Seouls flygplats som ensam västerlänning bland tusentals asiater. Och om att Äventyret, även om det med fördel kan upplevas tillsammans med andra människor, i någon mån alltid är solitärt. Och om att jag kände Äventyret i kroppen, att det gjorde mig så lycklig, och att jag snart ville möta det ute i vida världen (igen).

Men som ni hör så blev det ju mest flummigt. Så istället säger jag: Var inte bekväma. Var nyfikna. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr!