Ibland kan jag vila i stundens dofter, ljud och känslor. Känna efter: den lite kryddiga shampodoften när jag släpper ut mitt hår ur sin tofs på kvällen. Vänsterhandens fingertoppar som ömmar av gitarrens strängar. Halsen som svider lite såhär i förkylningstider. Det trygga knapprandet från datorns tangentbord. Huden mot svala lakan när jag sträcker ut mig oändligt i min stora säng. Så...rätt.
Mitt rum, min plats i världen, i kollektivet i T1. Mjukt sken från stearinljus och grodlampan bakom min röda gardin. En skål med vindruvor, Brämhults C-vitaminshots och mjölkchoklad som någon kom med för att jag var sjuk. Och en tvåtimmarsfika som blev fem. För tillfället känner jag bara stilla beundran inför livets storhet, ingen rädsla. Jag vilar så länge det varar.
1 kommentar:
fortfarande lika bra att umgås med. prata med och dricka té!
tack för sconesen och en trewvlig kväll! Krya på dig och nosen.
Skicka en kommentar