Dagbok från en damcykel

Jonatan och jag på hans hemmagjorda tandemcykel, på väg till Båstad sommaren 2005

Vi har varit ett team ett tag nu, vi två. Vi har utforskat Linköping i motvind som medvind, uppför och nerför, under goda tider och sämre tider. Att glida fram nära vägbanan på en racer, eller skumpa över rötter och köra in i träd med en mountainbike, är såklart underbart på sitt sätt - men det är endast Lyxen som finns i mitt hjärta.

Lyxen är en tillräckligt sliten och lagom trasig damcykel i sina bästa år, det vill säga 30+, befriad från allt vad överdåd heter. Utan växlar, handbroms eller ens cykelkorg, och med en lätt oansenlig roströd färgsättning, är det kanske för gemene man svårt att förstå varför namnet "Lyx Special" står präglat med versaler längs hennes ram. Men jag förstår. Så bekväm, så personlig, så äventyrsvänlig och så som skapad för mig - det är klart att det är både lyxigt och speciellt! Och även om hennes penningvärde inte ens kommer upp i det pris jag betalade för ett nytt bakhjul i höstas - 600 kr - är hon ovärderlig, och jag sörjer redan hennes framtida bortgång som rycker närmare för vart regnväder och var trottoarkant.

I Linköping finns två motverkande cykelkrafter - studentfaktorn och motvinden - som håller antalet cyklister på en stabil nivå. Om mornarna kan man se de stackars skrotiga studentcyklarna kämpa sig uppför Märkesbacken eller genom Vallaskogen. Ett stöd hänger ner och släpar nästan i marken, ett antal farligt platta däck pustar förbi, det hörs gnissel från kedjor och vevparti. När det skramlar som mest sparkar en kille vant till sitt kedjeskydd och gnisslet slutar. Vi lär känna våra trotjänare och någon slags ömsesidig om än något kantstött kärlek uppstår.

Motvinden är ett kapitel för sig, den är notorisk här i Linköping. Hur många gånger har jag inte svängt runt hörnet på Irrblosset, i väntan på att äntligen få slippa den motvind som jag kämpat emot på raksträckan - bara för att slås av en än starkare vindpust. Eller haft vinden rakt mot mig både när jag cyklat till stan, och ett par timmar senare från stan. Det ryktas till och med om att Linköping är en av de få städer där du cyklandes kan möta en annan cyklist - och båda har motvind.

Men oavsett - cykeln är den bästa följeslagaren, genom vårkänslor och höstlöv, sommarhetta och vinterslask. Den inbjuder till att du skall sjunga och vissla där du far. Den eggar dig att tävla med dina intet ont anande medcyklister i Vallabacken. Den ger dig rosor på kinden och skuggorna bakom dig där du susar fram genom livet, över marken.