På väggen ovanför min säng finns en affisch. The Smiths sångare Morrissey tittar in i kameran med en bukett påskliljor i handen. Bakom honom står gitarristen Johnny Marr och ser förnöjd ut i sina solglasögon. Det är en mycket vacker och mycket symbolisk bild.

Framförallt är det en mycket stor affisch. Deras ansikten är större än mitt. Och var man än rör sig i rummet - som inte är stort, det skall medges, men ändå - följs man av Morrisseys blick. Man kan sätta sig i hörnet och se in i hans ögon. Oavsett var man befinner sig ser det ut som om han tittar på en.

Ibland söker sig mina ögon till hans. Och han möter min blick, outgrundligt. Vi tittar på varann ett tag och jag visar honom mina tankar. Och det ser ut som om hans vemodiga halvleende säger "Jag vet".