Det är utsidan som räknas

Det är inte så att jag på något sätt vill göra detta årtionde ännu ett snäpp mer ytligt, att jag tycker att det finns för lite exteriör och för mycket substans i det som populärt kallas dagens samhälle, att jag önskar att människorna lade mer vikt vid yta och skönhet.

Men jag tycker det finns ett hyckleri gällande skönhetsbegreppet. Det skulle kunna sammanfattas med att människor bantar ihjäl sig och/eller går på konstmuseum samtidigt som de skriver under på att det är insidan som räknas.

Estetik är intressant. Och mer än så, det är viktigt. Varför skulle det egentligen underordnas andra egenskaper? Ni minns när man spelade The Sims, och de började må dåligt när de kom in i ett rum där man hängt upp en billig Sad Clown-tavla eller ställt en rosa plast-flamingo? Vi påverkas av miljön vi vistas i och skönhetsvärdet i det vi ser, det förändrar våra känslor och vårt beteende. Inom interaktionsdesign, som alltså är ett användbarhetsorienterat område, värderas en artefakts estetiska egenskaper lika högt som de strukturella, funktionella och etiska. Vi kommer bättre överrens med vår mobiltelefon om vi gillar dess utseende och den ligger skönt i handen. Vi vill tilltalas, det får oss att må bra.

I linje med hyckleriet värderas naturlig och naturmässig skönhet som något essentiellt, såsom utsikten från en bergskedja eller det lummiga lugnet i en skog, medan skapad dito inte explicit får tas på lika stort allvar, om man nu skall föreställa en medveten person. Den står sist i kön, är något som man kan ägna sig när större och mer väsentliga ting redan är ordnade. Det är åtminstone vad man säger.

Men faktum är att vi ju bryr oss så förtvivlat mycket om yta och intryck och uppenbarligen är det viktigt för oss. Insidan sägs räknas för att den antas vara mer beständig än utsidan och självvald snarare än medfödd. Men även vår personlighet skiftar med åldern och är till viss del genetiskt betingad, vi får slipa den hela vår levnad. Precis som man måste göra sin personlighet rumsren och inte kan bete sig som en treåring hela livet om man vill kunna umgås med folk, tycker jag man kan ställa vissa grundkrav på estetisk hantering av sin person. Oavsett grundförutsättningar kan man ha någon form av mycket basal stil.

Det är när estetiken är snäv som den blir destruktiv. När vi, våra omgivningar och artefakter pressas ner i tråkiga och/eller opassande och/eller ohälsosamma mallar får vi problem. Då slutar ytan vara intressant, formbar och expressiv. Och det är klart att man inte kan gömma sig bakom sina designerbågar eller solglasögon för evigt. Men man kan kompensera ett och annat missgynnsamt karaktärsdrag, och det, hävdar jag, med rätta.