För nästan två år sedan skrev jag ett blogginlägg, Heja Popfjortisarna!, där jag uppmanade alla att älska sina inre och yttre emokids. I mina egna tidigare tonår var emo-begreppet inte ens populariserat (hur gammal gör det mig egentligen?) och det var före Berny Pålssons borderlinebiografi Vingklippt ängel var ute i bokhandlarna och småflickor ironiskt nog började karva sig i handlederna en masse.
Någon subkultur, förutom blöjskejtare, fanns inte i Mellerud förrän något år sedan jag gått ut högstadiet och flyttat därifrån, så för mig räckte det att ha en palestinasjal och ett par Converse för att känna mig alternativ. På gymnasiet ville åtminstone halva jag inget hellre än att färga håret svart och så vidare, men mitt umgänge - med undantag för min medrevolutionär och partikamrat KK - var alldeles för välartat för att det skulle bli något av det; så jag fick offra estetiken och levde ut i våra partiaktioner istället. Med detta uppdämda behov i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag sätter ringar i näsan vid 21 års ålder och med blicken drömskt i fjärran till min omgivnings oförståelse pratar om extrema hårfärger.
Hur som helst blev jag glad när jag hittade ovanstående Nemi-serie i DN imorse. Jag finner det tröttsamt med smart emo-förakt. Varför är det bara okej att vara indie om man är det på ett tillräckligt subtilt och semiironiskt sätt? Det är ju samma jävla jantelag vars revolt jag trodde var subkulturernas upphov.
3 kommentarer:
Det är intressant hur emobegreppets betydelse vandrat; Från att i min ungdoms glansdagar varit den gnälligaste sortens punkare, som beskrivet i Darlings punkguide, till första säsongen av O.C. där de såg ungefär likadana ut, men växlade de rutiga skjortorna med pikétröjor. Dessutom hade de helt uteslutits ur punkkretsar och hade istället gått ner sig i indieträsket. Här kom väl också den första emo-boomen. Svårt annat med en så söt frontfigur som Adam Brody. Men, efter något år verkade det som att kidsen tröttnade på Death Cab for Cutie och nördlooken samtidigt som de ville hålla fast vid emoetiketten. Då lyckades de på något sätt gå över till att lyssna på dålig arenarock men ändå klä sig i det bästa från Broder Daniel, Visual Kei och Gothic Lolita.
Eller? Jag tror faktiskt mycket går att skylla på amerikanska highschool-jocks. Efter att i över 10 ha kallat alla med svarta kläder eller en Manson-tröja för det totalt felanvända "goth" tröttnade DE och gick över till det lika felaktiga "emo" istället. Och kidsen i sin intuitiva queerteori bär sina öknamn med stolthet. :)
Men för att öka begreppsförvirringen ännu mer så skulle jag ju kunna diskutera begreppen fashion- och scenecore också. Men det orkar jag inte, för jag har en uppsats att skriva. Men jag kan ju iaf nämna att de också började som öknamn inom HC/sXe-scenen. :D
åh darling-guiderna! jag minns hur jag lusläste gothguiden och funderade var jag kunde stoppa in mina bekanta!
Jag ville starta ett band och pierca min underläpp, fast det vågade jag inte riktigt heller. Jag tror att ens omgivning är mindre välartad än vad man tror i många fall...:)
Skicka en kommentar